Helena Jernberg Wiklund, biträdande vetenskaplig sekreterare på Cancerfonden. Foto: Tobias Welander
Nyheter
Publicerad
29 jun 2017
Författare
Lisa Jacobson

"Jag har roligt varje dag på jobbet"

Vad är det egentligen som får blodceller i benmärgen att bli till cancerceller? Det är en fråga som professor Helena Jernberg Wiklund brottas med. Hon brinner också för att unga cancerforskare ska kunna förverkliga sina goda idéer. Det är en av anledningarna till att hon nu blivit biträdande vetenskaplig sekreterare på Cancerfonden.

Vilken lång titel, vad gör man egentligen då?

– Det vetenskapliga sekretariatet, där jag nu ingår, ska bestå av aktiva forskare inom flera olika områden och vara en kunskapsresurs för Cancerfonden i olika forskningsfrågor. En viktig uppgift är att bistå Cancerfondens forskningsnämnd i handläggningen av forskningsansökningar.

Varför valde du att ta uppdraget?

– Jag tycker att det är ett fantastiskt uppdrag som ska bli väldigt roligt. Cancerfonden är en unik organisation där det är forskare som bestämmer hur pengarna till forskning bäst ska fördelas – så är det inte med alla forskningsfinansiärer. En viktig grundpelare är att det verkligen är den bästa forskarinitierade forskningen om cancer som får pengar, i nationell konkurrens.

Du är hos oss en dag i veckan – vad gör du annars?

– Jag är professor i tumörbiologi och föreståndare för Rudbecklaboratoriet vid Uppsala universitet, och där aktiv inom både forskning och undervisning. Vår forskning handlar om multipelt myelom, en blodcancer som utgår från plasmaceller som växer okontrollerat i benmärgen. Det är en cancerform där det behövs ny kunskap för att förstå mekanismer bakom tumörens biologi så att vi kan hitta nya strategier att behandla patienterna. Framför allt tittar vi på förändringar i tumörcellerna som gör att de överlever och växer bättre. Vi kartlägger hur kemisk modifiering av vissa proteiner i arvsmassan reglerar geners aktivitet. Om vi kan identifiera sådana modifieringar som utgör en gemensam mekanism bakom utvecklingen av multipelt myelom skulle det kunna vara mål för ny behandling.

Oj, det låter krångligt! Kan du förklara vad din forskning kan leda till?  

– Ja, multipelt myelom är en väldigt heterogen sjukdom, där man egentligen inte hittat någon gemensam orsak på genetisk nivå till varför denna typ av cancer uppkommer. Därför jämför vi tumörceller med friska celler och undersöker de faktorer som styr vilka gener som är aktiva. Vi har identifierat ett proteinkomplex som stänger av vissa gener i myelom. Man vet sedan tidigare att en sådan inaktivering är viktig för att celler ska kunna förnya sig själva och växa till, de egenskaper som gör celler till cancerceller. Nu testar vi om olika läkemedelskandidater kan aktivera de blockerade generna så att cellerna kan utvecklas eller dö på ett mer normalt sätt.

Vad är det som gör cancerforskning så spännande?

– Jag har alltid varit intresserad av problemlösning, och det här är ett fält som utvecklas otroligt snabbt. När jag började i mitten av 80-talet var nästan inga av de tekniker vi använder i dag ens uppfunna. Nu har vi fantastiska forskningsmiljöer, avancerade laboratorier för storskaliga molekylära analyser och biobanker med tumörmaterial från patienter, och begränsas inte längre av tekniken – det är nu bara våra idéer som begränsar vår framgång.

– Numera tycker jag också att det är otroligt häftigt att hjälpa unga cancerforskare att förverkliga sina goda idéer. Jag tycker att jag har roligt varje dag på jobbet, min arbetsplats förändras hela tiden, och det kommer nya ambitiösa forskare som vill åstadkomma något viktigt inom cancerforskning.

Vad har stödet från givarna betytt för din egen forskning?

– Min forskning har haft anslag från Cancerfonden sedan 1992. En höjdpunkt var när jag fick en Senior Investigator Award som finansierade min tjänst i sex år. Det var ett fint erkännande att få tjänsten i nationell konkurrens, och få möjlighet att forska vidare och bli professor.

Vad gör du när du inte forskar?  

– Jag gillar att träna! Tidigare gjorde jag det sporadiskt men efter 50 insåg jag att jag inte mår bra utan träning. Det har gått från att vara något man ”borde”, till något som är jätteroligt. Dessutom rider jag och umgås med mina två döttrar som båda är i 20-årsåldern.

Kan du sluta tänka på cancerforskning när du har semester?

– Ja, jag brukar försöka koppla av med att ha en aktiv semester. Jag har precis köpt en båt, så jag ska ut med den i sommar och så förstås på ridläger med döttrarna.

Lisa Jacobson

Medicinjournalist

Visa fler