"Vi gjorde high five"

Jonas Nilsson insåg hur han kunde göra cancercellerna synliga för immunsystemet. Det var starten till en klinisk studie för patienter med spridd ögonmelanom.

Forskare Jonas Nilsson i röd skjorta utomhus
Jonas Nilsson är molekylärbiolog, professor och föreståndare för Sahlgrenska cancer center i Göteborg. Han forskning stöds av Cancerfonden med 3,5 miljoner kronor per år, 2019–2021. Fotograf: Elin Lindström Claessen

Det är 25 år sedan jag började på labb, så det finns mycket att tänka tillbaka på, bland annat behovet av bättre behandlingar vid spridda melanom, som är mycket svårbehandlade och drabbar 500-600 personer varje år.

Fick fantastiska resultat

Vi tog fram speciella musmodeller för att kunna avgöra vilken behandling som fungerar bäst för en viss patient. Musen fick patientens tumörceller och sedan gick det att testa olika behandlingar. Det fungerade väldigt bra och nöjd åkte jag till ett forskarmöte om melanom i Zürich 2014.

Där presenterades de första kliniska resultaten med en viss typ av immunterapi, de så kallade PD1-hämmarna. Dessa aktiverar patientens egna immunceller så att de lättare hittar och dödar tumörceller. Det var ju helt fantastiska resultat!

Jag vankade av och an som professor Balthazar.

I samma stund insåg jag att våra möss inte går att testa immunbehandling på, eftersom de saknar mänskligt immunsystem…

Jag åkte hem. Gick och vankade av och an i huset som professor Balthazar, funderade och funderade. Så kom jag på att vi kunde försöka föra in även immunceller från samma patient som tumörcellerna kom ifrån.

Tillslut fungerade metoden 

Det var knepigt och exempelvis behövde mössen även förses med en speciell faktor för att kunna aktivera mänskliga immunceller. Men efter två års forskning fick vi det att funka. Det var ett stort ögonblick när vi förstod att vi och våra möss skulle kunna hjälpa personer med svår cancersjukdom.

En diagnos som min forskargrupp också jobbar med är ögonmelanom, som 80 personer i Sverige får varje år, och där hälften drabbas av att sjukdomen sprider sig. Immunsystemet kan inte känna igen ögon­melanomcellerna och det beror på att de inte innehåller lika många mutationer som vanliga melanomceller.

Det finns gott om immunhämmande celler i levern. Därför fungerar inte immunterapi speciellt bra mot ögonmelanom.

Från idé till klinisk studie

Vi undrade om man skulle kunna ge patienterna en substans som får ögonmelanom­cellerna att visa upp de få mutationer de har, och därmed bli synliga för immunsystemet, och samtidigt behandla med PD1-hämmare.

Jag satt vid flödescytometern, där man kan sortera och studera hur celler ser ut, när en ung onkolog kom förbi och undrade vad jag gjorde. Jag sa att han kunde få vara med när vi tog det första steget mot en ny klinisk studie. Han skrattade.

Sedan visade det sig att det faktiskt fungerade. Den substans vi hade behandlat ögonmelanom­cellerna med gjorde dem mer synliga för immunsystemets celler. Vi gjorde en high five. Nu pågår den kliniska studien sedan en tid tillbaka.

Sjukdomen verkar stabiliseras hos hälften och på en del krymper tumören.

Vi har rekryterat 29 patienter, vilket var nästan alla med spridd ögonmelanom i hela landet förra året. Studien är inte klar, men sjukdomen verkar stabiliseras hos hälften av patienterna och hos en del patienter krymper tumörerna. Normalt avlider den som drabbas inom tio månader efter diagnos, men flera av våra patienter har nu levt ett år vilket är en viktig förlängning.

Stort ögonblick i labbet 

Det var ett stort ögonblick på labbet när jag insåg att idén att prova denna nya kombinationsbehandling fungerade, även om det kommer att dröja innan vi vet om någon patient verkligen får långvarig nytta av behandlingen.

Berättat för Lotta Fredholm, Rädda Livet nr 4 2019