Cancersjuka Anna oroar sig ständigt för pengar

Första gången hon blev sjuk tog det elva månader från sjukskrivning till utbetald sjukpenning. 

– Då var jag redan färdigbehandlad, konstaterar Anna Bodjo.

Hon gör en kort paus innan hon fortsätter: 

Problemet är att jag har jobbat här och där – jag har inte haft ett fast jobb. Jag har arbetat inom kultursektorn och i restaurangbranschen. Jag har engagerat mig politiskt.

Jag har jobbat lite här och där.

Anna är sjukskriven på heltid och förklarar att hennes låga sjukpenning grundas på de korta perioder hon lyckades jobba förra året. 

– Jag vill ju göra något. Men det är svårt att veta när jag har tillräckligt med ork. Just efter behandling är jag oftast pigg i ungefär tre dagar på grund av att jag får kortison. Men dag fem blir jag som en zombie. Ibland ändras dessutom behandlingsschemat. 

Cancer och ekonomisk ångest 

I torpet utanför Västervik har 48-åriga Anna funnit sin plats för återhämtning. Där fokuserar hon på nuet.

– Jag kan klippa lite buskar, då tänker man inte så mycket.

Men hon förklarar att den ekonomiska ångesten – en följd av hennes cancersjukdom – är konstant. 

Utöver att jag känner mig otillräcklig som mamma och partner, för att jag inte orkar på samma sätt som tidigare, räcker pengarna aldrig. Det är oerhört tärande. 

Hon tystnar ett ögonblick innan hon lägger till:  

– Om man ska vara krass – ja, pengar hade hjälpt. Då barnen var mindre kunde vi gå ut och äta när orken inte fanns. Det går inte nu. Det har funnits månader då vi inte vetat om vi klarar att betala hyran.

Sjukpenningssystemet behöver förändras 

Hon känner sig tacksam över att ha ett skyddsnät i form av vänner och familj som har kunnat bidra med pengar – men vad hade hänt om hon inte hade haft det, frågar hon sig.

– Jag önskar en förändring i sjukpenningsystemet och synen på sjuka. Det är ett samhällsproblem i stort, att de som inte kan jobba ses som lycksökande parasiter. 

Det behövs en större medvetenhet och mer empati.

Man känner sig osynlig, menar Anna.    

– Det behövs en större medvetenhet och mer empati. Hur man mår med cancer är så olika. Jag vill att folk ska få en förståelse. Allt är inte svart eller vitt. Måendet är en galen berg-och-dalbana. Men man vill få fortsätta vara den man är, fast man är sjuk. 

Anna, som har tre barn på 20, 18 och 15 år, diagnostiserades hösten 2022 med trippelnegativ bröstcancer. Hon behandlades, men hösten därpå fick hon ett återfall.

– Jag kände själv att något börjat växa igen. Men jag tänkte ”okej, då gör vi allt en gång till”.  

– Hösten 2024 var jag fortfarande sjukskriven på grund av hjärntrötthet och nervskador, ändå jag kände mig på väg tillbaka.  

Men ett år senare kom nästa bakslag. Anna hade tidigare under sommaren märkt av en svullnad på halsen. Det skulle visa sig att bröstcancern spridit sig.  

– Jag fick veta att den nu var obotlig, eller kronisk som man säger. 

Sjukdomen påverkar relationen 

Hon försöker att inte googla, för vad hon än googlar gällande sjukdomen kommer hon förr eller senare till frågeställningen ”Hur länge lever man?” 

– Nej, tack. Jag vill inte veta. Det är ju helt individuellt, även om det finns statistik. Läkarna säger att de gör allt de kan. Okej, bra, det räcker för mig. Just nu är läget stabilt, och så länge det är så kommer min nuvarande behandling att fortsätta.  

Sambon Toby, som Anna träffade bara två månader innan hon blev sjuk, är ett stort stöd.

– Min sjukdom påverkar vår relation hela tiden. Det är tråkigt. Men att gå igenom en sådan här grej ensam… det måste vara jättejobbigt. Toby har varit med på varenda behandling. Vi fortsätter också drömma. Vi ska gifta oss, men det får bli när vi orkar. 

I dag kretsar vardagen i stort kring Annas sjukdom och de regelbundna cellgiftsbehandlingarna.  

– Den här veckan har jag vilovecka. Nästa vecka är det röntgen och läkarbesök. Sedan två veckors behandling igen. 

Läkarna säger att de gör allt de kan.

Hon upplever perioden före behandling som jobbigast och beskriver en ångestladdad väntan på röntgensvar. 

– Men jag har bestämt mig för att aldrig gå in och titta på 1177. Jag väntar till läkarbesöket. Om det står att något börjat växa vet jag ändå inte vad det skulle innebära för mig.

Hoppas på forskningen

Trots ovissheten kring livet och ekonomin fokuserar Anna så gott hon kan på att se framåt och på det som är ljust. 

– Jag vill inte vara ”hon som har cancer”, men allt kretsar kring det. Samtidigt kan jag inte hela tiden tänka vad jag skulle jag göra om jag dog i morgon. Jag försöker tänka på annat som blåbär, kaprifol och katten. 

Ögonen blänker till men Anna ler ändå en aning när hon fortsätter: 

– Ett år har gått sedan jag upptäckte svullnaden på halsen. Då visste jag inte om jag skulle leva följande sommar. Det känns betryggande att det har gått ett år utan att jag blivit sämre. Jag får två sorters cellgifter och skulle de sluta fungera finns annat att prova. Jag har också hopp om att det ska hända något inom forskningen. 

Hon konstaterar att det enda sättet för henne att få en högre sjukpenning är om hon skulle orka jobba mellan behandlingarna. 

– Vad kan jag göra? Jag har väl inget riktigt svar. Jag har tidigare hållit i dansgrupper och workshops. Men det är så osäkert. Jag måste veta att jag kan leverera.