Bröstcancern gjorde Jennifer och Niklas starkare som par

Hon hade inte en tanke på att hon skulle kunna få bröstcancer. Hon var ju så ung. Men den 3 maj 2022, dagen efter Jennifer Becker Jakobssons 34-årsdag, kom beskedet. Drygt en vecka senare fick hon veta att det handlade om en aggressiv typ av cancer.

– Jag bröt ihop, säger Jennifer. Men sedan tänkte jag att ”jag måste fixa det här”, för barnens skull. Det sporrade.

 I villan i Eksjö i Småland, där Jennifer bor med maken Niklas och döttrarna Lily och Agnes, står fika framdukat. Det botaniseras bland olika tesorter samtidigt som Jennifer konstaterar att allt de varit med om känns långt borta nu. 

– Det känns overkligt… Jag känner mig som vanligt igen – mer eller mindre.

Kort efter sjukdomsbeskedet kallades Jennifer till en magnetröntgen för att undersöka om cancern spridit sig. Samma kväll sprang hon Vårruset med sin syster.

Det känns overkligt… Jag känner mig som vanligt igen – mer eller mindre.

– Jag har aldrig gråtit så mycket som när jag kom i mål. På något sätt kändes det som startskottet – ”nu sparkar vi i gång det här”.

Några veckor senare – magnetröntgenundersökningen visade ingen spridning – fick hon sin första cytostatikabehandling. Men cytostatikan gjorde att Jennifer drabbades av blåsor i mun och svalg.  

– Då sa jag till Niklas ”det är inte värt det, det går inte”. Smärtan var vidrig. Men sedan tänkte jag, igen, på Lily och Agnes.

Barnen fick klippa av hennes hår

Jennifer tystnar ett ögonblick och torkar några tårar. Sjuåriga Lily som sitter på golvet framför mamma och pappa vänder sig om. Lillasyster Agnes sträcker sig efter en chokladbit. 

– Gråter du mamma? undrar Lily. 
Jennifer lutar sig fram och svarar:  
– Kommer du ihåg när mamma tappade håret? Vi pratar om det.

I fem månader pågick Jennifers cytostatikabehandling. Hon fick byta sort och gavs sammanlagt 16 doser.

– Det tuffaste var att de här var så små, säger Jennifer och nickar mot Lily och Agnes. De var bara två och fyra år. I tanken var jag på min begravning. Men jag är egentligen en väldigt glad person. Det har nog hjälpt under hela vår resa.

När Jennifer började tappa håret fick barnen klippa av det.
 
– Det kändes viktigt att vi gjorde det ihop, säger Jennifer. Niklas var också med.  

Hon ser på maken som sitter bredvid henne när hon lägger till:  
– Jag tror att det är tuffast att stå vid sidan av.  

Niklas nickar.

 

– Man känner sig hjälplös, säger han sedan. Det finns inget man kan göra. Jag tror att det kändes extra jobbigt i och med att jag är sjuksköterska. Jag kände att jag borde kunna göra något.  

I nästa andetag berättar Niklas att han hade varit sjuk i sepsis just innan Jennifer fick sin cancerdiagnos.  

– Och tidigare var jag sjukskriven för utmattningssyndrom.  

Det gjorde situationen ännu svårare. Trots att han var närstående fick Niklas inget stöd från vården.  

– Det var bara att köra på, konstaterar han, eftersom det inte fanns något val. Vi hade ju barnen.

Inre kraft

Samma inställning hade Jennifer, när hon väl landat i att hon var sjuk och att det inte fanns något annat att göra än att acceptera det.  

– Jag kände ”vi bara måste fixa det”. Jag tror att man har en kraft i sig, som man inte vet om.  Vi har verkligen kämpat för att leva som vanligt. Niklas och jag hade sedan tidigare en Ed Sheeran-konsert bokad. På onkologen sa de ”åk, njut, ha kul”. De såg till så att vi kunde gå på konserten och den resan betydde jättemycket.

Det kändes som att bli kastad från ett stup. All kontakt med vården skars av.

Efter avslutad cytostatikabehandling och två bröstoperationer fick Jennifer antikroppsbehandling fram till juli 2023. Sedan skrevs hon ut från bröstmottagningen. 

– Det kändes som att bli kastad från ett stup. All kontakt med vården skars av. Det var ju ett gott tecken att jag inte var dödssjuk längre, men samtidigt blir det sådana stora kontraster.

– Från att ha haft tät kontakt och fått snabb hjälp oavsett vad det handlat om, till ”hejdå och lycka till” innan dörrarna stängs och bandet klipps av. Det skulle underlätta med en uppföljning för att gå igenom hur man mår både psykiskt och fysiskt. Mycket kommer ju i kapp efter ett tag, psykiskt – då behöver man stödet.  

I höstas kom känslorna i kapp henne och hon kraschade på jobbet. Men nu känner hon sig som sig själv igen.  

– Jag oroar mig inte för återfall. Vi har pratat mycket om det – och sker det så vet vi hur processen går till.

Kämpat tillsammans

Jennifers cancersjukdom har gjort att hon och Niklas blivit starkare som par. De har även tagit hjälp i form av parterapi.  

– Sådana här prövningar sätter allt på prov – men vi har kämpat tillsammans, säger Jennifer. 

I huset i Eksjö har livet trots allt återgått till det normala, om än aningen förändrat.  
– Man har fått en annan syn på livet – andra prioriteringar, säger Niklas.

– Men det är hemskt att man ska behöva gå igenom något sådant här för att värdesätta det man har, lägger Jennifer till.

– Så bra som vi har det nu… det låter klyschigt, men vi har blivit starkare. Nu när vi äntligen är pigga och friska har vi kunnat bearbeta allt tillsammans. Ett tag ville jag bara vara ensam, jag kände mig utmattad inombords. Men vi älskar ju varandra – annars hade vi inte kämpat så som vi gjort. Vi har pratat mycket och accepterar varandras tankar och känslor. Något jag inte tycker känns jobbigt, det kanske är jobbigt för Niklas. Och tvärtom. Men man vet inte om man inte pratar om det.