Sarah Delshad om att sakna sin svärmor

När Sarah Delshad förlorar sin älskade svärmor sörjer hon också att hennes son kommer att växa upp utan farmor.

Porträttbild på Sarah Delshad står på trottaren i en gul tröja.
Sarah Delshad är skribent, influerare och föredragshållare. Foto: Emma Kjellquist

För några dagar sedan skulle det ha varit din födelsedag. Om du hade levt. Min man påminde mig om det mitt under vardagslivets kaos med småbarn och i den stunden blev saknaden av en farmor till mitt barn extra påtaglig.

Jag försöker att inte tänka på det, det är för smärtsamt. Men jag kommer inte ifrån det faktum att när det var december och juletid, då skulle du ha varit med oss.

Den tid på året då familj och släkt samlas över mat, presenter och skratt, och din bortgång blir extra tydlig när jag ser farmödrar leka i snön med sina barnbarn på gården. 

Den emotionella och praktiska avsaknaden av en farmor är stark.

Det finns en saknad som alltid lever med mig, i att min knasboll till snart tvååring inte kommer att kunna leka med dig. Att han inte kommer kunna busa med dig. Du kommer inte kunna skämma bort honom med julklappar, som andra farmödrar gör.

Du kommer inte kunna vara barnvakt åt honom när livspusslet inte går ihop och vi behöver någons hjälp. Min son kommer inte att kunna krypa in i din famn för att sedan hoppa ut ur den och in i nästa grej att upptäcka, som den vilding han är. 

Den emotionella och praktiska avsaknaden av en farmor är stark, och samtidigt känner jag skuld. Det var ju faktiskt inte jag som förlorade min mamma i cancer, utan min man.

Mitt barns pappa. Inte jag. Så egentligen har inte jag någonting att känna riktig sorg över, för min egen mamma – ja, hon lever och frodas.

En viss nivå av tacksamhetsskuld existerar i mitt varande som människa, gentemot min man. Samtidigt förstår jag att livet automatiskt blir mer sårbart när man själv bli förälder och man inser livets ofrånkomliga skörhet. 

En kvinna pussar på sin son
Sarah tillsammans med sin tvåårige son. Foto: Privat.

Du fick aldrig uppleva den enorma glädjen i att få ett eget barnbarn, och när mina föräldrar konstant, både emotionellt och materiellt, skämmer bort min son, så fattas du.

När min sons farfar klappar honom på huvudet och grimaserar så att min pojke kiknar av skratt, så fattas du. 

Du gick bort precis en månad innan du skulle fylla 65, och jag slås av ödets sorgliga ironi över det hela. Det är ju då människor påbörjar ett nytt kapitel i sina liv, som pensionärer. Du hade kunnat läsa alla de böcker du troligtvis velat läsa, men i stället sa läkarna att du skulle ha max ett år kvar att leva. 

En av tre får cancer. Men alla drabbas. 

Ge en livsviktig gåva

Du gick bort efter endast tre månader, och allt började med blod i urinet som läkarna sa berodde på en urinvägsinfektion. När vården väl insåg att det var på grund av elakartad cancer, var det helt enkelt för sent och du fick din dödsdom. 

Jag sitter på mitt frilanskontor och skriver denna text, när jag plötsligt rakt ut börjar gråta. Jag inser att jag gråter av det mörka, men även av det ljusa. 

För även om du fysiskt inte finns på plats, så finns du närvarande i min pojkes varje andetag och skratt.

Du lever vidare i hans DNA och du ser alla hans utvecklingssteg, från din plats. Som när han för inte så länge sedan lärde sig att gå och klappa händerna, vilket han var otroligt mallig över.

Du fattas. Men du finns.

Alltid.

Krönika av Sarah Delshad

Vill du få information om vårt arbete för att besegra cancer?

E-post

Genom att gå vidare samtycker jag till att mina personuppgifter behandlas i enlighet med Cancerfondens integritetspolicy.