”Det betydde mycket att få prata med andra i samma situation”

Det var 2021 som författaren och språkvetaren Sara Lövestam drabbades av livmoderkroppscancer. Äggstockar, livmoder och lymfkörtlar togs bort. Analysen visade att sjukdomen var i stadie tre av fyra, vilket betyder att tumören spridit sig utanför livmodern till närliggande organ. Ett år har gått sedan avslutad behandling.  

Effekten så här långt: Trötthet, oro och ett tidigarelagt klimakterium. Men också tjockt hår – och nytt hus.  

– Håret är kraftigare och lockigare än förut. Och så har jag köpt radhus, det skulle jag aldrig ha gjort innan. Jag har gillat att lägga pengar på hög för att ha till pensionen. Plötsligt insåg jag att det inte alls är säkert att jag når dit och att jag lika gärna kan göra något för mig själv nu. 

Svårt komma igång med skrivandet 

42-åriga Sara Lövestam har en lång rad böcker bakom sig. Hon har skrivit för både barn och vuxna, i flera genrer. Men det var svårt att komma igång med skönlitteraturen efter sjukdomen, säger hon. Däremot har en annan typ av skrivande blomstrat, nämligen bloggandet.  

– Under sjukdomstiden fick jag många följare som också hade cancer, det betydde mycket att få prata med andra i samma situation. 

Under sjukdomstiden fick jag många följare som också hade cancer.

Bloggen har gjort att hon ser läsarna i nytt ljus. 

– Jag har länge haft många som följt mig för mina böcker och det jag gör i media. Nu blev det så tydligt att de bryr sig. De skrev många uppmuntrande ord. 

Träning ett sätt att ta kontrollen 

Bloggandet har också varit ett sätt att hålla fast vid sitt vanliga jag. Sara Lövestam har visat följarna och sig själv att hon trots det som hänt ändå är samma person med samma humor som tidigare. Hon rekommenderar alla som drabbas av sjukdom att skriva av sig. Det är ett sätt att reda ut vad man tänker, säger hon. 

Den fysiska aktiviteten var ett annat sätt för Sara att ta kontroll över sjukdomen. Hennes fysioterapeut förklarade att det är fullt möjligt att bygga muskler under cellgiftsbehandling. Det fick Sara att göra ett träningsprogram och bland annat börja ta promenader med vänner och familj.

Påminde sig om Sinnesrobönen 

– Jag tänkte: Mitt jobb nu är att ge mig de bästa förutsättningarna. Och så påminde jag mig själv om Sinnesrobönen, den som handlar om att förstå skillnaden på vad man faktiskt kan förändra – och på vad man inte kan. Att ta promenader varje dag och förändra mitt mående var något jag faktiskt kunde göra. 

Närmaste framtiden handlar om att balansera glädjen över nytt boende och ny vardag med oron över världsläget och sjukdomsåterfall. 

Hon säger att synen på livet är en annan än förut. 

– Jag har blivit medveten, på ett djupare plan, om att allas liv tar slut. Det kan jag trösta mig med när det är bekymmer i stort eller smått: ”Jaja, vi kommer ändå dö”. Tanken underlättar faktiskt.