Renaida fick tillbaka hoppet

Renaida i glittrig byxdress i finalen av musikprogrammet Stjärnornas stjärna. Renaida i neongul klänning på röda mattan inför Rockbjörnen.

Renaida med armarna runt sina medtävlande i Fångarna på fortet – den 22-åriga artistens Instagramflöde är ett titthål in i en värld av färgsprakande framträdanden, resor och evenemang. Fram till sensommaren 2019. Då slutar hon uppdatera sina sociala medier. 

Jag har blivit sjuk. Jag har fått... ehrm ... cancer. 

En knapp månad senare lägger Renaida Braun upp en filmsnutt där hon, osminkad i sitt vardagsrum, förklarar frånvaron: 

”Jag har blivit sjuk. Jag har fått… ehrm… (hon pausar, blicken flackar) … cancer. Vilket suger. Ja, nu vet ni!” Sedan spricker rösten och hon döljer ansiktet i händerna.  

Du får kämpa för att ta ordet ”cancer” i din mun… Hur var det att lägga upp det där klippet? 

– Jättejobbigt. Det var som att det blev sant då. Men jag var tvungen för då hade jag hållit mig undan så länge att folk började bli arga. 

En fördel med att dela diagnosen i sociala medier, resonerar hon vidare, var att ingen kunde bli sårad över vem som fått veta först, och hon besparade sig smärtan i att gå sönder lite mer för varje gång hon berättade.  

Knep en plats i Idol 

Redan i förskolans luciatåg var Renaida det barn som sjöng högst. På gymnasiet pendlade hon från hemstaden Nyköping till den estetiska skolan Kulturama i Stockholm.

Lagom till studenten knep hon en av de åtråvärda platserna i tv-programmet Idol – ”gullig och självsäker” ansåg ­juryn – och fick därmed en intensivkurs i kommersiellt artisteri på bästa sändningstid. 

– Men jag vann inte. Jag kom sexa. Och tänkte att mitt liv var förstört, säger Renaida och skrattar. Sedan ­ringde mitt gulliga skivbolag, och jag fick bokningsbolag och management. Sedan hände Mello! Det var helt fantastiskt!  

Skrattet finns där hela tiden 

Egentligen säger hon: ”Det var heeeelt fantastiskt!!!” Renaidas sätt att prata är melodiöst, med betoningar och tonartshöjningar. Skrattet finns där hela tiden, även när det hon berättar går i moll. Då kan hon komma på sig själv, ”Varför skrattar jag?”.  

Andra gånger viskar Renaida fram orden. Hennes cancerkamp ligger nära ännu, mycket är obearbetat.  

Hjälp, tänkte jag, det här måste vara ”serious shit”. 

Det var sommaren 2019 som allting ställdes på ända. Renaida var på turné, stornjöt. Det enda irritationsmomentet var en förkylning som inte ville ge med sig. När hon upptäckte en knöl på halsen tänkte hon att det hängde ihop.  

Pojkvännen övertalade henne att låta sin läkarpappa ta en titt, och han remitterade henne till en biopsi. När Renaida förstod vad det innebar var hon på vippen att avboka. 

– En spruta rakt in i halsen? Aldrig i livet! Jag hatar sprutor. Men till slut gick jag dit. I väntrummet hade folk stora plåster på halsen, slangar… Hjälp, tänkte jag, det här måste vara ”serious shit”. 

Som att någon släppt en bomb

Efteråt åkte hon på solsemester, glömde allt vad väntrum och nålar hette. Men något undermedvetet varningssystem pockade kanske ändå på, för pojkvännen fick följa med på återbesöket. 

– I det läget tänkte jag fortfarande inte att jag skulle ha cancer, absolut inte. Vi gick in och läkaren pratade på, ”Bla bla bla” – han pratade typ latin och jag fattade ingenting. Sedan sa han det:  

”Du har en elakartad cancertumör.” Renaida beskriver det som att någon släppt en bomb. 

– Som på film, du vet? Det faller en bomb precis bredvid en och sedan hör man ingenting, det är helt tyst.  

Hon gör en min av förvåning och misstro. 

– Jag tittade på min pojkvän, han tittade på mig, och vi bara ”Va?!”.

Vakuumet efter bombnedslaget höll i sig medan Renaida slussades vidare mellan provtagningar. Mitt i ett blodprov sjönk allvaret in. 

– Då började jag störtböla. Och de trodde förstås att jag var rädd för sprutan.  

Min värld rasade. Det var som att allt blev grått.

Tiden efter beskedet, ovissheten, de dagarna är svårast att prata om. Från sjukhuset ringde hon sin mamma och syster. De och pojkvännen var de enda som fick veta.

Annars drog sig Renaida undan, orkade inte besvara telefonsamtal eller mejl, kom med ursäkter när någon ville ses. Alla spelningar bokades av. 

– Min värld rasade. Alla framtidsgrejer som jag drömt om: jag ville sjunga, nå ut till hela världen, jag ville gifta mig och skaffa barn, jag ville ha massa coola kläder och testa alla frisyrer som finns – det kapades. Det var som att allt blev grått. 

När jag visade filmen visste jag att jag skulle bli placerad i ett annat fack.

Samtidigt arbetade tankarna frenetiskt, något viloläge fanns inte: Skulle hon rusta sig för det värsta, eller försöka vara positiv och riskera att bli besviken? Värst var det när hon var ensam, så någon ur stödtrion fanns alltid vid hennes sida.  

– De var helt fantastiska, och försökte verkligen få mig att komma ihåg mig själv, så att jag inte blev en ”dark” person. 

Är det inte tillåtet efter ett sådant besked? Att deppa ihop? 

– Jo, absolut. Man måste få vara ­ledsen. Jag visste ju inte om jag skulle dö i morgon!  

Så, efter en månad som kändes som ett år, lade hon upp filmen på Instagram. Ut med det bara. 

– Och jag fick så himla fin respons. All kärlek gjorde mig starkare. Och allt hemskt jag trodde skulle hända hände inte. 

Det är nu hon sänker rösten, viskar: 

– När jag visade filmen visste jag att jag skulle bli placerad i ett annat fack. Att jag skulle skiljas från de vanliga, friska personerna. Då är det som att man hamnar i underläge. 

Behålla balansen 

Jo, alla som passerat den vet: det finns en gräns, en skiljevägg – friska på ena sidan, sjuka på den andra. Och kommunikationen världarna emellan är inte så lätt alla gånger. Men pojkvännen hade sina knep för att bibehålla balansen i relationen. 

– Han är lite underlig, säger Renaida och skrattar igen. Han ville inte att jag skulle tycka för synd om mig själv utan kunde säga: ”Renaida, plocka upp dina kläder från golvet, du är inte död än!”.  

Men en sak understryker hon med allvar, när det gäller de närmsta såväl som vården:  

– Allt som jag har behövt har jag fått, och jag känner inte en önskan efter något annat. 

Tumör stor som en vindruva 

Det medicinska då? Tumören skulle bort. Fort. Storleken – hon måttar mellan pekfingertoppen och tummen – var som en stor vindruva och riskerna med operationen förskräckte.

Planen var att lägga ett snitt från örat, över kinden och ned till halsen. Ett ingrepp som riskerade att skada de fina nerverna i ansiktet, i värsta fall med en halvsidig ansiktsförlamning som följd.  

– Det kändes så orättvist, för jag älskar att skratta. Men det värsta, för mig som sjunger, var att tumören satt så nära mina stämband. Och de kunde inte säga något om hur det skulle gå förrän de öppnat mig. Det var väldigt jobbigt.  

Jag försöker titta diskret, kan smink trolla bort ett så långt ärr?

När Renaida rullades in till operation var det med streck ritade i ansiktet som markerade var de skulle skära. Jag försöker titta diskret, kan smink trolla bort ett så långt ärr?  

Renaida skakar på huvudet. Berättar att när hon omtöcknad vaknade upp ­efter operationen hade hennes mamma två riktigt goda nyheter: Det hade räckt att gå in via halsen. Och doktorn trodde att de fått bort allt. 

– Senare fick jag veta att jag inte behövde strålas. Tumören var inkapslad och hel. Så det var ju superduperlyckat. 

Testat mitt psykes gränser

Efter några veckors röstvila var Renaida återställd. Och framåt? Inget, utöver kontinuerliga kontroller i fem år. 

Allt det här skedde på några månader. Hann du med mentalt?  

– Nja, det har varit tvära kast. Ena stunden trodde jag att jag skulle dö. Sedan var det ”april, april!”. Men nu är jag mest bara så glad och tacksam. Över att vara mig själv igen, fast ny.  

På vilket sätt ny? 

– Jag har blivit starkare. Testat mitt psykes gränser. Och jag uppskattar livet mer nu, även om jag på grund av mina tidigare erfarenheter aldrig tagit något för givet.  

Nu är jag mest bara så glad och tacksam. Över att vara mig själv igen, fast ny.

Ja, allt som hänt Renaida innan luciatågen i Nyköping tarvar egentligen en egen artikel. Att hon sitter här i dag beror på en nästan ofattbar räcka tillfälligheter.  

Kortversionen: Det började med att den svenska specialpedagogen Helen Braun råkade se en jobbannons från en skola i Tanzania.

På plats blev hon vän med den unge mannen som målade om hennes hus, och lärde sig mycket om livet i Tanzania av honom och hans lilla nybildade familj, där en av döttrarna hette Renaida. 

Vid fyra flyttade hon till Sverige 

När Renaidas mamma blev påkörd, och pappan fick tillbringa mycket tid på sjukhuset, hjälpte Helen till med att ta hand om Renaida.

När fadern sedan  hastigt dog av en följdsjukdom av malaria, och modern fortfarande vårdades för sina skador, bestämdes det att Renaida skulle flytta in hos Helen.

På sin dödsbädd hade pappan frågat om Helen kunde bli Renaidas mamma om henne biologiska mor inte skulle bli återställd.  

Två år senare, med släktens välsignelse, blev Renaida adopterad och när hon var fyra flyttade hon med Helen till Sverige.  

Ett andetag i taget

Renaida håller kontakten med sin tanzaniska mamma, och besökte sina släktingar senast i vintras. Att hon är van att berätta sin ”nästan onaturliga story” tror hon har bidragit till att hon orkar dela med sig av tunga saker, som cancern.  

Fast att prata är inte Renaidas förstahandsval när det gäller krishantering  – hon gör musik, förstås. Och har aldrig skrivit en låt så snabbt som Ett andetag i taget.  

– Allt fanns där redan, och det var så skönt att få bearbeta det som hänt med musik. Det kändes som att lägga alla känslor i ett litet paket, slå in det och skicka iväg.  

Hon framförde låten på Tillsammans mot cancer-galan i TV4 i januari. Ackompanjerad av ett piano, helt stillastående, sjöng Renaida om när ”himlen störtar mot marken”.   

– Jag är ofta lite mer party. Det brukar vara fart, energi – alla ska bli på bra humör. Men jag är glad att jag vågade göra något helt nytt. Och om någon annan kan ta till sig låten och relatera är det helt fantastiskt. 

Det är en del av mig som kommer finnas med för alltid.

En upptempolåt om sina upplevelser har hon också släppt, och nu vill hon inget hellre än att grotta ner sig i studion. 

Blir det fler låtar om cancer? 

– Ja, det lär bergis komma upp. För det är en del av mig som kommer finnas med för alltid.

Publicerades i tidningen Rädda Livet nummer 2 2020.

Läs fler personliga berättelser