– Om jag inte gör operationen och dör har jag ju ändå ingen användning av min erektion. Och jag vill leva kvar här ett tag till.

När Kevin pratar om sin diagnos är han rak, krass och gör det med humor, trots att det förändrade hela hans liv.

När utredningen för prostatacancer började hade han och hans pojkvän bara varit tillsammans i en månad. 

Kevin var 37 år, arbetade som frisör och sjöng i dansband. Han hade inga symtom på prostatacancer och ingen anledning att tro att han var sjuk.

Åtta år senare lever han fortfarande med vissa problem med erektionen.

– Men den funkar, och jag är kvar här på jorden vilket var det viktigaste för mig.

Sexlivet är annorlunda efter operationen. Men Kevin pratar hellre om vad han faktiskt har än om det han har förlorat.

– Att leva var mitt mål, allt annat var oväsentligt. Kärlek och närhet kan man få ändå, något som många aldrig får uppleva som fullt friska.

Pojkvännen som Kevin bara hade känt i en månad när utredningen började finns fortfarande vid hans sida.

– Jag har en fantastisk pojkvän som stöttat mig i allt detta, även om det varit jobbigt med hela resan för han med. 

Vi hade träffats en månad när utredningen började, och ändå har han stannat kvar hela tiden. Utan han och min mamma hade jag, på riktigt, inte klarat denna tuffa tid.

Ett PSA-prov som egentligen inte var planerat

Att prostatacancern över huvud taget upptäcktes började med något så enkelt som ett råd från Kevins mamma.

Kevin var hos läkaren av en helt annan anledning när hon föreslog att han skulle passa på att fråga om ett PSA-prov. Kevins pappa hade fått prostatacancer i 60-årsåldern.

– Jag tänkte att jag frågar, även fast jag var så ung. Läkaren sa att det hinner vi med.

Läkaren undersökte först prostatan och Kevin fick sedan lämna ett PSA-prov. Några dagar senare kom ett brev hem.

– Naturligtvis en fredag. De ville att jag skulle ta ett nytt nästkommande vardag då PSA-värdet låg lite för högt. Jag våndades massor den helgen.

Även det andra provet visade ett förhöjt PSA-värde. Läkaren föreslog att de skulle fortsätta ta ett prov i månaden under en period eftersom det kunde finnas andra förklaringar till ett förhöjt värde.

Månaderna gick. PSA-värdet fortsatte uppåt

Kevin blev alltmer orolig.

– Till slut bytte jag läkare för jag kände mig inte trygg med den läkare jag hade då inget hände och PSA-värdet blev högre och högre.

Den nya läkaren reagerade annorlunda.

– Han sa: ”Det är ovanligt att få det i din ålder, men inte omöjligt.”

Kevin fick göra en röntgenundersökning som inte visade något. Därefter togs biopsier från prostatan.

Två veckor senare skulle han få svaret.

Ordet cancer var det enda som fastnade

Kevin åkte ensam till sjukhuset.

– Det visade sig att jag hade cancer, i vad jag tror fyra av de 13 bitarna de tog ut. Jag föll såklart i gråt och blev orolig att allt var över.

Läkaren fortsatte att prata, men Kevin hade svårt att ta in vad som sades.

– Jag hörde liksom inte vad han sa. I mitt huvud ekade bara ordet cancer!

Kevin berättar att cancern låg högt på Gleasonskalan, som används för att bedöma prostatacancerns aggressivitet.

– Hade den inte upptäckts när den gjorde hade utgången varit helt annan.

Fem veckor senare opererades Kevin med robotassisterad kirurgi och hela prostatan togs bort.

På morgonen för operationen var han på förvånansvärt gott humör. Efter månader av väntan skulle cancern äntligen bort.

Men när han rullades in i operationssalen förändrades allt.

– Där stod flera människor i sjukhuskläder och det enda jag kunde se var deras ögon. Jag skulle lägga mitt liv i händerna på främlingar, och efter månader av ovisshet kom allt bara över mig.

Han började storgråta.

Sedan sövdes han.

När Kevin vaknade hade han kateter och kände sig mör och dimmig. Han fick feber och blev kvar ett extra dygn på sjukhuset.

Hans ålder väckte uppmärksamhet även bland personalen.

– Jag minns att sjuksköterskorna trodde att det stod fel personnummer på mig. Men när de gick in och såg mig förstod de att jag var så ung.

Sexlivet blev annorlunda

Kevin visste redan före operationen att behandlingen kunde påverka nerverna och göra det svårare att få erektion. Operationsläkaren hade varit tydlig med riskerna.

– Jag fick inga biverkningar som jag inte hade informerats om. Operationsläkaren var fantastisk.

I dag kan Kevin få erektion, men han kan fortfarande ha svårt att behålla den.

– Sexlivet är inte samma, mer närhet på ett annat sätt. Även om jag kan få erektion så har det inte varit det väsentliga.

Han tycker också att han fick den hjälp han behövde efter operationen.

– Jag fick all info jag behövde och hade en fantastisk kontaktsköterska efteråt som jag kunde ringa om jag hade ytterligare frågor. Alla som var inblandade efter att jag bytte läkare var magiska och jag kommer aldrig glömma deras support under denna svåra tid.

Tio dagar efter operationen stod han på scen

Kevin hade bestämt sig för att vara öppen om sjukdomen från början.

Under den här tiden sjöng han i ett modernt dansband. Bara tio dagar efter operationen stod han på scen igen, med kateter.

– Det var mitt mål för att ha något att se fram emot efteråt!

Han berättade också offentligt om cancern. Genom åren har män i hans egen ålder kontaktat honom på Messenger och Instagram.

– De har sagt att det varit skönt att jag varit så öppen så de inte känt sig så ensamma.

Även anhöriga till personer med cancer har hört av sig och frågat vad de kan göra.

Kevins svar brukar vara enkelt "du ska finnas där".

Han vet hur stor skillnad det kan göra. Sjukdomen förändrade nämligen också vilka människor han hade omkring sig.

– Jag har fortfarande dem som kallade sig mina ”vänner” men som än idag inte hört av sig. Det blev bara tyst från dem när jag blev sjuk.

Samtidigt hände det motsatta med andra.

– Andra som inte alls stod mig särskilt nära hörde av sig och är mina nära vänner idag.

”Bättre ett finger i röven än en sten på en kyrkogård"

Efter alla år av öppenhet om prostatacancern finns det en sak som fortfarande kan göra Kevin riktigt arg: män som undviker att undersöka sig för att de är rädda för att läkaren ska känna på prostatan via ändtarmen.

– Många är så otroligt rädda och kränkta över det de hört, att en annan person ska köra upp ett finger i röven på dem. 

Det kränker dem, tycker de.

Kevin har ett standardsvar.

– Det är väl bättre att få ett finger i röven än en sten på en kyrkogård?

Han skrattar inte bort föreställningarna bakom rädslan. Tvärtom.

– Jag njöt inte heller av undersökningen för att jag är bög, vilket flera har insinuerat under årens gång. På skämt eller allvar spelar ingen roll.

Samma föreställningar om manlighet märker han när det kommer till sex.

– Många tycker att manligheten sitter i om man kan få stånd eller inte, vilket kan drabba män efter prostatacancer. Men man måste väl ändå välja livet om man har möjlighet?

Till andra män har Kevin en tydlig uppmaning:

– Var inte så stolta! Släpp er sarg och gå till läkaren om ni är oroliga! Ni har anhöriga som vill att ni finns kvar här så länge det går. Ju tidigare man får veta att man är frisk eller sjuk, desto bättre!

Provtagningen väcker fortfarande oro

I dag har det gått omkring åtta år sedan cancerbeskedet. De första fem åren tog Kevin PSA-prov två gånger om året. Nu kontrolleras PSA en gång om året.

Provtagningen väcker fortfarande oro.

– Just de dagarna blir jag lite orolig över vad svaret ska vara, men jag är tacksam för denna ”livboj”. Skulle det visa sig att den kommer tillbaka så upptäcker man det i tid, och då är chansen större för fortsatt tid här.

Annars mår han bra. Men sättet han ser på livet har förändrats.

– Jag uppskattar nuet mer än det jag ska göra om en månad eller ett halvår. Tacksam över dem som finns omkring mig just idag. Vi vet INGET om imorgon.

Om Kevin i dag fick möta den 38-årige versionen av sig själv, precis efter cancerbeskedet, vet han vad han skulle säga:

– Jag är stolt över att du trots allt tog dig igenom detta, starkare idag. Många tårar och mörka stunder med ovisshet kommer hjälpa dig på din fortsatta resa i livet. 

Du kommer lära dig massor och vara tacksam över att allt gick så bra!