Musiken följde oss till begravningen

Året som gick var dramatiskt för oss på Polarbröd. Först kom corona som skapade oro, krävde planering och beredskap, och sedan kom den för oss verkliga krisen när vårt största bageri i Älvsbyn brann ner till grunden.

I allt tumult har jag faktiskt känt att det var tur att Anna slapp detta. Samtidigt har jag saknat henne.  

Anna var min fem år äldre syster och när vi växte upp kändes hon ibland som en tredje, omtänksam förälder. Med tiden blev vi mer jämnåriga, mycket tack vare musiken och kanske på grund av min åksjuka som barn.

För att jag skulle klara de 17 milen i bil när vi for till farmor och farfar sjöng Anna och jag i stämmor.

Jag hör Anna, trots att hon inte är med oss längre.

När vi blev äldre sjöng vi också i kör och spelade tillsammans i bandet Whatson. Hon gitarr, jag trummor. Det blev vårt förfinade sätt att kommunicera som vi bar med oss genom livet.  

Att vi skulle arbeta tillsammans var inte alls självklart. I generationer hade vår släkt drivit Polarbröd men både Anna och jag tog andra vägar. Hon doktorerade i freds- och konfliktforskning, jag utbildade mig till journalist.

Men till sist landade vi båda i familjeföretaget kring millennieskiftet. Det blev en ny slags relation oss emellan där vi lärde känna varandras yrkesjag, så till den grad att vi ofta visste vad den andra skulle säga och tycka redan innan orden uttalades.

Så är det än i dag. Jag hör Annas argument, väger in dem och ställer dem mot mina, trots att hon inte är med oss längre.  

Allt började hösten 2017

Anna hade inte mått bra under några månader och hade genomgått olika undersökningar. En dag ringde hon mig på jobbet och berättade att läkarna trodde att hon hade cancer.

Det gick som en kall kår genom hela kroppen på mig. Ordet cancer är i sig så stigmatiserat. Och Anna var ju ung, grundfrisk, och vi hade inte mycket cancer i vår släkt sedan tidigare. 

Det var chockartat – och fortsatte att vara det. Redan i jultid samma år kom beskedet om att det var en spridd cancer och att enda chansen var att bromsa förloppet i hopp om att ny medicin skulle hinna utvecklas.  

Hon siktade hela tiden på att bli frisk.

Som närstående var det hemskt att inse att det här knappast var en av de goda cancerberättelserna. Men Anna, som i hela sitt liv varit en analytisk person som haft lätt för att ana faror långt fram i tiden, ville inte ta in det.

Hon klarade behandlingen väl och siktade hela tiden på att bli frisk. Kanske var det detta inre motstånd som fick henne att leva så länge som hon ändå gjorde. Först ett drygt år senare gick hon bort.  

Den sista veckan, i februari 2019, vårdades hon hemma och vi i familjen var med henne varje dag. Hon var matt, kunde inte äta men vid ett tillfälle klev hon upp ur sängen och satte sig vid pianot. Jag grät.

När hon hade spelat klart kom hon fram och strök mig på kinden. Hon tröstade mig i det som nu var en oundviklig verklighet.   

Som om Anna skickade styrka 

Musiken följde också med oss till begravningen. Anna hade önskat att jag och hennes närmsta vänner skulle sjunga Bridge over troubled water – om vi orkade.

Det var den värsta begravning jag varit på men vi bestämde oss för att försöka och gjorde det lite lättare för oss; vi valde en enkel tonart, sjöng inte lika många stämmor som vi hade gjort annars. 

Musiken var något vi haft tillsammans.

När jag satt där och spelade kände jag någonstans: ”Det här klarar jag ju.” Det var som om Anna skickade den styrkan till mig. Musiken var något vi haft tillsammans, den hade fört oss nära varandra på ett sätt som få andra saker kan.

Vi hade umgåtts mycket genom musik, och på begravningen fick vi möjlighet att göra det ännu en gång.   

Krönika av Karin Bodin, vd för Polarbrödskoncernen

Läs fler personliga berättelser