"Jag fattade direkt - malignt melanom"

Liw Olaussons pappa dog i malignt melanom när hon var elva år gammal. 24 år senare fick hon samma diagnos – och kastades in i en livskris.

Liw Olausson håller sin son Aaron i famnen
Några dagar efter att Liw Olausson fött sonen Aaron ringde telefonen. Hon skulle komma, nu på en gång, för att diskutera provsvaren på hudförändringen hon tagit bort på benet. Foto: André De Loisted

Fredag den 13 juli 2018 fick Liw Olausson äntligen lämna BB och komma hem till familjen. Det hade varit en traumatisk förlossning, men både hon och nyfödde sonen Aaron mådde – efter omständigheterna – ganska bra.

När helgen gått ringde telefonen och Liw svarade, övertygad om att det var BVC som skulle boka in ett hembesök. Hon såg fram emot det, nyfiken på Aarons vikt. 

Men rösten i luren var en annan.

Hudkliniken… kirurgen. De ville boka in en tid – redan samma dag – för att diskutera provsvaren.

Det tog en stund innan Liw förstod. Den senaste hudförändringen hon tagit bort på underbenet…

– Jag sa att det fick vänta, att jag fött barn för bara några dagar sedan. Jag skulle komma in när allt lugnat sig.

"Tredje barnet var en bonus men nu dör jag"

Kvinnan i luren tystnade, gick iväg för att stämma av.

– Det var en fin sommarmorgon, familjen satt omkring mig vid köksbordet, tittade undrande.

Rösten i luren var tillbaka. Nej, sa hon, Liw var tyvärr tvungen att komma in ­redan i dag.

– Det svartnade. Jag fattade direkt ­– ­malignt melanom. Jag låste in mig på toaletten och började googla. Tredje barnet hade varit en bonus, men nu dör jag.

Så tänkte hon på sin pappa.

Porträttbild på Liw Olausson
Forskningsframstegen är stora sedan Liws pappa gick bort i hudcancer. ”Långsamt går det upp för mig att jag nog tar mig igenom det här”, säger hon. Foto: André De Loisted

En sorg som inte släpper

Liw Olausson växte upp med malignt melanom. Det förstod hon i efterhand. 

Hennes pappa hade bildat ny familj och flyttat till Hälsingland, men Liw var hos honom under skolloven. Hon trivdes på pappans självförsörjande gård, det fanns alltid något att göra. Dagliga resor till Gävle hörde också till i perioder. Pappa skulle strålas eller undersökas. Ibland sov de över på sjukhuset. 

– Jag har starka minnen av ett rum med moln i taket där jag fick kakor. En sjuksköterska berättade om en patient som under lång tid fick behandling i det där rummet och han hade tyckt att allt såg så tråkigt ut. En dag kom han dit med färghinkar och målade molnen. Den historien glömmer jag aldrig.  

Liws mamma hade flyttat till Skåne i samband med skilsmässan, så under långa perioder träffade Liw inte sin pappa alls.  

Det började pratas om en hjärntumör. 

Plötsligt hade hennes pappa gått bort.

Många obesvarade frågor

Elva år gammal reste hon till Hälsingland, den här gången för att begrava sin far.  

– Jag var inte alls förberedd… hade inte förstått allvaret förrän han gick bort. Jag tror det här har påverkat hela mitt liv, jag har burit med mig en sorg som aldrig riktigt släppt.  

Liws pappa var enda barnet och hennes farmor och farfar är också döda. Många av de frågor som följt henne genom åren har förblivit obesvarade.  

– När jag själv fick barn började jag undra över hans livsval. Varför fattade han sina beslut? Det handlar inte om att jag anklagar honom. Vi hade ett speciellt band. Jag kanske hade velat bo hos honom. Hade jag valt en annan inriktning i livet om han överlevt sin sjukdom? Kanske hade jag flyttat till Hälsingland?

På väg in i tonåren förstod Liw Olausson att det som tog livet av hennes pappa ursprungligen hade varit en slags hudcancer, malignt melanom, och att det också kunde påverka hennes liv. Det hade med hudton och hårfärg att göra.

 Jag minns hur jag la potatismjöl på axlarna för att lindra en solbränna.

Samtidigt som hon med jämna mellanrum besökte vårdcentralen för att ta bort födelsemärken hände det att hon exponerades för mycket i solen. 

– Jag brände mig då och då. Jag minns hur jag la potatismjöl på axlarna för att lindra en solbränna och hur det rann var från yttersta hudlagret. När jag var 15 brände jag hela ryggen… Men det gjorde ju alla ibland. Egentligen mår jag dåligt av solen, jag blir för varm. Men man var kanske ute och festade med kompisarna och så brände man sig.  

Inför en Floridaresa solade Liw solarium tillsammans med sin mamma för att ”förbereda” huden. 

– Det kändes fel. Jag vet inte om det var okunskap eller nonchalans.

Liw Olausson ligger ned med sin son Aaron i famnen
"Min barn smörjs och bylsas in oavbrutet under somrarna. Ingen törs säga åt mig att tagga ner." Foto: Ansré De Loisted

Så småningom träffade Liw Olausson sin man, pluggade till tandhygienist – och började oroa sig på ett nytt sätt.  

– I vuxen ålder har jag aldrig bränt mig. Jag har kontinuerligt gått på kontroller för mina födelsemärken. Det var som att förståelsen för pappas cancer kom ikapp mig. Inom mig hade jag alltid en känsla av att jag skulle drabbas av hudcancer. 

Hudförändringen började blöda

Det är 2018. Liw sätter sig i bilen tillsammans med sin man Marcus och nyfödde Aaron. Hon har tre barn nu. Lika många som hennes pappa hann få innan han gick bort.  

Hon tänker på den lilla prick som utvecklats till en tumör.  

– Jag sökte för just den förändringen 2016, samma år som vi gifte oss. Läkaren bedömde att det inte var något, utan tog i stället bort en annan prick på benet som skickades för analys. Den visade inget farligt.  

2017 besökte hon hudläkare utan att de fann något att plocka bort. I början av 2018 visade hon upp en förändring i pannan som var godartad. Då passade hon också på att visa underbenet igen.  

– Läkaren tyckte fortfarande inte det var något. I efterhand har jag ångrat att jag inte stod på mig.  

Under våren började förändringen klia och kännas annorlunda. Till slut blev den till en blåsa och blödde när hon torkade den med en handduk efter att ha duschat. Med den typen av alarmsymtom gick det snabbt att få en tid för kirurgi.  

– Men jag tolkade snabbheten framför allt utifrån att jag var höggravid och snart skulle föda.

På sätt och vis är hudcancer bra jämfört med andra former, för man ser den, man kan hålla koll.

Liws farhågor besannades. Malignt melanom, konstaterade läkaren.  

– Kommer jag att dö? frågade jag direkt. ’Nej’, svarade han. Jag blev nästan arg för att han lät så säker på sin sak.  

Sedan gick det fort. 

Ny undersökning och mer radikal operation. I början av september fick Liw beskedet att det inte fanns spridning till lymfkörtlar.  

Långsamt vågade hon ta in alla de positiva framsteg som gjorts sedan hennes pappa dog i metastaserad hudcancer.  

– På sätt och vis är hudcancer bra jämfört med andra former, för man ser den, man kan hålla koll.

"Ingen törs säga åt mig att tagga ner"

Trots den initiala lättnaden gick Liw Olausson in i en depression som nu börjat släppa greppet. Hon har gått på täta kontroller, just nu var nionde månad, och inväntar en genetisk utredning på Lunds universitetssjukhus. Beroende på resultatet av utredningen kan det bli aktuellt att fortsätta kontroller på hudkliniken resten av livet.  

– Jag gör fortfarande egenkontroller, men har varit tvungen att hitta en strategi som fungerar eftersom det kan trigga sådan ångest hos mig. Nu försöker jag undvika egna kontroller i perioder då jag mår sämre, men gör i stället noggranna kontroller när jag är inne i en bra period.  

– Långsamt går det upp för mig att jag nog tar mig igenom det här.  

Och Liws egna barn, som har samma hudton och hårfärg som hon själv? 

– De smörjs och bylsas in oavbrutet under somrarna. Ingen törs säga åt mig att tagga ner, skrattar Liw Olausson.