Hanna hade en vecka kvar

–Det finns ett värde i att våga visa sig svag, säger han. 

Det är över tre år sedan, men Claes Elfsberg minns samtalet han fick från dottern Hanna i april 2017 väl.  

– Hon ringde och skrek, läkaren hade upptäckt livmoderhalscancer. Jag försökte trösta, sa att sjukvården kommer att fixa det. Jag intog den roll som jag tror att många närstående gör. Sedan blev det så att jag och hennes pojkvän var de som hon i första hand ville ha nära sig under sjukdomstiden. 

Vad innebar det? 

– Att följa med till läkare, att vara där vid operation, att finnas till hands vid cellgiftsbehandling. Till en början såg allt ut att gå bra, hon svarade bra på behandlingen. Och inte minst fick hon nya vänner via föreningen Ung Cancer, fyra andra tjejer som hon delade det mesta med.

Men i slutet av oktober det året ringde Hanna igen och skrek. Cancern var tillbaka och hade spridit sig till lymf­körtlarna vid halsen.  

Jag började tacka nej till jobb för att kunna finnas vid hennes sida. 

Hur reagerade du? 

– Då blev jag rädd och insåg mer allvaret. Jag började säga nej till jobb för att kunna finnas vid hennes sida. Cellgifterna blev tyngre. Jag minns att vi tillsammans gick för att prova ut peruk och att tårarna då rann på oss båda. Min fru, som är frisör, klippte sedan av Hannas hår hemma i vårt kök.  

När förstod du att behandlingen inte skulle hjälpa? 

– Länge såg den ut att vara framgångsrik men plötsligt slutade medicinerna att vara effektiva. Cancern spred sig till hjärnan och då fick Hanna besked att hon hade en vecka kvar att leva. Då hade det gått tio månader sedan första beskedet. 

Jag blev 30 år, har just fått reda på att jag ska dö om en vecka.

Vad gjorde du? 

– Jag flyttade in på Radiumhemmet. Där fanns redan hennes pojkvän, som hade blivit hennes man. De hade gift sig eftersom Hanna inte ville dö ogift. Hanna lade upp ett meddelande på sociala medier: ”Jag blev 30 år, har just fått reda på att jag ska dö om en vecka.” Hon var väldigt öppen med sin sjukdom.  

Bidrog det till ditt beslut att göra en dokumentär om sorgearbete? 

– Det var helt avgörande. Jag hade inte tänkt tanken annars. Idén föddes i samtal med den sorgeterapeut jag gick till, eftersom tillvaron var stjälpt över ända. I mina frågor till honom förstod jag att det jag upplevde var allmängiltigt.  

Hur? 

– I dag är vi ganska oförberedda på sjukdom, död och sorg. Vi delar upp tillvaron; sjuka finns på sjukhus, gamla på ålderdomshem, unga och friska umgås med andra unga och friska. Ledsna människor upplevs ofta som lite läskiga, för folk vet inte vad de ska säga.  

Att vara medmänniska är att vara medmänsklig.

Så vad ska man säga? 

– Ofta behöver du inte säga någon­ting. Att vara medmänniska är att vara medmänsklig. Att bara finns där och lyssna, eller laga ett mål mat, räcker gott.  

Var det självklart att din egen sorg skulle bli en del av dokumentären? 

– Min yrkesroll har varit en annan. Där har jag varit någon form av auktoritet som berättat om vad som händer i världen, och det har jag gjort utan att avslöja ett uns av vad jag själv tycker och känner. Så jag ska erkänna att det inte var självklart att plötsligt visa sig så icke-macho i tv. Men i slutändan kändes det nödvändigt. Du kan inte ducka för din egen sorg.  

Claes Elfsberg är journalist och var under 45 år nyhetsankare på Sveriges Television. Intervjun publicerades först i Cancerfondens tidning Rädda Livet, nummer 4 2020.

Läs fler personliga berättelser