Fotbollstränarens tuffa cancerbehandling

Mitt i förberedelserna inför den första allsvenska fotbollssäsongen på 24 år fick tränaren Andreas Holmberg ett cancerbesked. Här berättar han om förlorad livsgnista och stor tacksamhet.

Andreas Holmberg på fotbollsplanen
"Jag är också tacksam över hur sjukvården mitt under brinnande pandemi kunde agera så professionellt och snabbt." Foto: Billy Hammer, Nerikes Allehanda

Den 22 februari i år satt jag framför tv:n för att följa Degerfors, det lag jag tränar, i vår cupmatch mot Elfsborg. Själv kunde jag inte vara på plats men visste allt om förberedelserna eftersom jag hade ständig kontakt med min tränarkollega Tobias Solberg.

Däremot visste jag ingenting om t-shirtarna som spelarna bar när de gick in på planen. På tröjorna hade de tryckt upp en bild av mitt ansikte och texten ’Vi tänker på dig – fuck cancer.’ Då kom tårarna. 

Det kom inte som en överraskning när jag fick höra att det var testikelcancer.

Allt hade börjat några dagar in på det nya året, mitt i förberedelserna inför den allsvenska fotbollssäsongen, då jag märkte att ena testikeln var hård som en golfboll. Jag googlade lite och sökte upp vår lagläkare som sa det jag redan visste: Kolla upp det där. 

Det slogs på stora trumman direkt. Redan dagen efter mitt besök på vårdcentralen gjordes ultraljud som visade en förändring, varpå jag tre dagar senare befann mig hos en urolog. Det kom inte som en överraskning när jag fick höra att det var testikelcancer.

Även om jag är en ’positiv googlare’, som alltid söker andra förklararingar än de värsta, hade jag förstått att det inte kunde vara så mycket annat. De opererade snabbt. Det hade då bara gått två veckor sedan jag själv hade upptäckt förhårdnaden. 

Jag kände mig likgiltig inför allt.

Sedan kom cytostatikan. Tre veckors intensiv behandling i tre omgångar. Det är bland det värsta jag har upplevt. Det är svårt att sätta ord på hur jag mådde den här tiden. Jag var trött, illamående, hade problem med tinnitus.

Men värst var ändå upplevelsen i slutet av varje behandlingsomgång; att hela livsgnistan försvann. Jag kände mig likgiltig inför allt. Som tur var kom alltid en måndag efter avslutad behandling. Jag mådde i och för sig fortfarande skit men gnistan var tillbaka. 

Då jag mådde bättre, åkte jag till träningarna.

Fotbollen tog inte särskilt mycket plats under den här tiden, men var samtidigt viktigare än någonsin. Under behandlingarna kunde jag inte vara med laget alls men i de där mellanrummen, då jag mådde bättre, åkte jag till träningarna. Det gick utmärkt så länge killarna tränade utomhus och jag höll avstånd. 

Men jag kommer aldrig att glömma måndagen efter en sådan där tuff behandling då jag vaknade med ett leende på läpparna eftersom jag visste att det var träning. Bara för att strax därpå upptäcka att det snöade ute, och att laget tvingades träna inomhus. Så här i efterhand var det ju en struntsak men där och då fick det mitt humör att vända på en sekund.

När jag ser tillbaka på vintern gör jag det med tacksamhet.

I slutet av mars avslutade jag min sista av tre behandlingsomgångar och återgick på riktigt till jobbet som tränare för att förbereda Degerfors för klubbens första allsvenska säsong på 24 år.

När jag ser tillbaka på vintern gör jag det med tacksamhet. Allt otroligt stöd jag fick från mitt lag, från hela fotbollssverige och framför allt från min familj och min fru som drog ett oerhört lass under den tiden. Men jag är också tacksam över hur sjukvården mitt under brinnande pandemi kunde agera så professionellt och snabbt. 

Jag har dessutom fått berättat för mig att den här typen av cancer tidigare inte sällan hade dödlig utgång medan den i dag är möjlig att bota. Jag är oerhört glad över att jag redan från början fick höra att det var på det sättet, så att jag slapp akut dödsångest. 

Det visar hur viktig forskningen är och har fått mig att vilja engagera mig mer.

Det visar hur viktig forskningen är och har fått mig att vilja engagera mig mer. Under året kommer vi i Degerfors IF därför att dra igång en insamling.

För egen del blir det ett sätt att knyta ihop lärdomarna från den här tiden; fotbollen, som jag har älskat sedan jag var liten, kan för en tid hamna i skymundan av cancer, men det betyder inte att sporten blir oviktig. Tvärtom har den möjlighet att bidra och hjälpa till där den verkligen behövs.

Berättat för Henrik Ekblom Ystén

Senaste nyheterna