”En frizon där sjukdomen inte tar plats”

24 mars 2021

När Peter Mårtensson ägnade sig åt sina motorcyklar slapp han tänka på sin prostatacancer.

Peter Mårtensson sitter i sin motorcykelverkstad

I garaget med sina motorcyklar har Peter Mårtensson hittat en bubbla, en kreativ zon. Foto: Nicke Johansson.

Jag hade ett mål i somras, ett mc-projekt: att hitta den där kurvan som var helt fantastisk, som jag hade upptäckt när jag var ute och körde med några polare. Jag ville hitta tillbaka till det stället. När jag är ute och kör hoj tänker jag liksom inte på att jag har prostatacancer. Jag är mer i nuet.

I slutet av 2019 hade jag börjat fokusera mer på träningen inför tävlingar i stand up paddle (en kombination av surfing och paddling som utförs stående på en surfbräda med en lång paddel i händerna). Men så började jag känna att det gick ganska tungt. Det var som en platå i träningen, tunga steg hem och uppför trappan efter passen. Jag kände, vad är det frågan om?

I början tänkte jag att nu är det kört.

Jag gick till läkaren för att kolla upp testosteronet, och då upptäckte de att jag hade höga PSA-värden. När jag fick veta det tänkte jag först att det här kan jag fixa själv. Jag googlade vad man skulle äta – plockade bort kött och socker helt, började dricka tomatjuice för antioxidanterna. Men värdena bara steg. För varje gång jag tog ett nytt prov hade de stigit. Och sedan upptäckte läkarna en tumör i prostatan.

I början tänkte jag att nu är det kört. Jag visste inte så mycket om sjukdomen. Läkarna sa att det här är lugnt, det går att ordna, men jag var ändå orolig. Man vet ju aldrig.

Det var lite som att leva parallellt. Två personligheter. Att vakna på natten och vara ensam i sjukdomen, då är det den oroliga sidan som kommer fram. Men när jag surfar, skejtar, kör hoj eller är i garaget – det är min vanliga sida, den friska sidan. Då är jag som jag alltid har varit. Det är som en frizon där sjukdomen inte tar all plats.

Så här i efterhand var det skönt att ha mina intressen att luta mig mot. Efter operationen skulle det dröja tre månader tills jag fick svar på proverna, och jag var orolig för vad de skulle visa. Då hjälpte det verkligen att jag hade mina hobbies. Garaget finns alltid där några kilometer från min bostad. Jag kan åka dit och skruva lite hoj eller köra en sväng. Det är en trygghet.

Jag minns att jag satte mig på ett kafé och grät.

När jag fick veta att testerna såg bra ut var det en stor lättnad. Jag minns att jag satte mig på ett kafé och grät. Jag åkte till Apelviken i Varberg och tog ett dopp i havet, och det kändes nästan som att födas på nytt. Samtidigt hade jag svårt att tro att det var sant. Det tog några veckor innan jag vågade lita på resultatet, på att testerna faktiskt visade noll.

Men nu känner jag mig lugn. Jag försöker se det som en livserfarenhet. Och jag är tillbaka i träning. Jag får vara ganska lyhörd för kroppen, men känslan är att den svarar bättre nu än för ett år sedan. Det är coolt att känna det.

Berättat för Maja Kullered

I motorcykelintresset fann Peter Mårtensson kraft när han var sjuk i prostatacancer. Filmen är framtagen av Solkattstudios och regisserad av Jonathan Strömberg och Simon Lautrup.

Läs fler personliga berättelser

Författare

Maja Kullered

Journalist