”Det kändes som om livet höll på att rinna ur mig.”

– Nu har jag förstått att de flesta i dag faktiskt överlever, säger han.  

Linus Sandahl var van vid ett liv i full fart. Under uppväxten hade han tävlat i motocross, så framgångsrikt att han i övre tonåren kört som proffs i USA. När han fyllt 20 år tog karriären slut på grund av skador och då gav han sig snabbt in i nästa projekt – inom eventbranschen. Därefter blev det studier i företagsutveckling och marknadsföring. Här var han nu: klar med utbildning, eget företag på gång, nykär i flickvännen Amanda… ändå kände han sig nere. 

– Jag har alltid varit full av energi men nu började jag plötsligt dra mig undan, jag orkade inte träffa vänner och familj och hade ont i kroppen, berättar han.

Till slut beordrade Linus mamma honom att gå till vårdcentralen, där han fick besked om att han led av utmattningsdepression. Läkaren ordinerade antidepressiva och uppmanade Linus att ta det lugnare.  

– Men jag märkte snart att jag bara mådde ännu sämre av det. Och i den vevan upptäckte jag själv en knuta på ena testikeln när jag duschade.  

Läkaren undersökte men sa att det troligen inte var något farligt. Han förklarade också Linus ryggsmärtor som ett naturligt resultat av alla skador under elitidrottsåren. 

– Jag testade allt i nästan ett års tid – gick till kurator, psykolog, sjukgymnast – men allt blev bara värre. En helg när jag skulle gå ur sängen bar inte ens benen. Då fick jag ringa mina föräldrar så att de kunde ta mig till akuten.

Oförklarlig feber 

Det blev många läkarbesök under nästan ett års tid. Hösten 2021 präglades av febertoppar som inte gick att förklara, men efter ännu ett besök på Kristianstads sjukhus upptäcktes att Linus hade en pågående blodförgiftning, och röntgen visade massvis med vad läkare tolkade som ”blåmärken” inuti överkroppen.  

På andra sidan årsskiftet kom svar på vad det var: tumörer som spritt sig mest överallt. 

– De trodde att det var testikelcancer även om de aldrig hade sett det spridas så långt upp tidigare. Mina tumörmarkörer var tydligen de högsta som de någonsin sett. De frågade om mamma kunde köra mig omedelbart till Lund där en överläkare ville sätta in cellgifter direkt.

Jag var 28 år och hade inte tänkt på döden direkt.

Det har gått fyra år sedan bilfärden mellan Kristianstad och Lund. Linus minns att han där och då mest kände sig lättad över att ha fått klarhet kring sitt mående.

– På vägen googlade jag på cellgifter, jag visste ju inte mer än att man brukade tappa hår. Och så sökte jag på testikelcancer. Det var första gången som jag förstod hur forskning utvecklar vården, hade jag fått detta 50 år tidigare hade jag säkert varit död vid det här laget. Nu förstod jag att de flesta i dag faktiskt överlever. 

Men hur illa det stod till med just honom insåg han först när sjukhusprästen i Lund kom in för att prata om tankar kring döden.

– Jag var 28 år och hade inte tänkt på döden direkt.

Kokade i kroppen

Cellgiftsbehandlingarna pågick en vecka. När flickvännen Amanda hämtade honom på sjukhuset stank Linus av gift – och väl hemma hos mamma igen blev han en dag liggande på badrumsgolvet. 

– Det var som om det kokade i kroppen på mig. Mamma fick spola mig med kallt vatten. Då var jag rädd, det kändes som om livet höll på att rinna ur mig.

När hans läkare bad honom komma in till Lund direkt, eftersom värdena trots den intensiva behandlingen inte gick ner, vägrade Linus. Han hade ju blivit lovad två veckors vila. Läkaren tog då till det grövre artilleriet: Linus hade en avancerad testikelcancer spridd genom lymfsystemet, om han stannade hemma skulle han troligen inte överleva.

Det blev ytterligare 20 cellgiftsbehandlingar. Därefter två operationer varav den ena, då man tog bort modertumören, pågick i 16 timmar.

Linus tackar sin bakgrund för att han klarade av det.  

– Jag gick upp i detta till hundra procent. För mig blev det som att bli elitidrottare igen, där jag bara hade fokus på målet – att må bättre. Jag är otroligt glad för det som idrotten har lärt mig.

Känner tacksamhet

Våren 2025 fick han besked om att han var färdigbehandlad. I dag känner han tacksamhet för mycket av det som han tvingades gå igenom, den kvarstående sorgen är att operationerna gjort honom infertil. 

– Att jag inte kan bli biologisk pappa är ganska nytt och Amanda och jag har bestämt oss för att bara landa i känslan tills vidare. Vi vet också att det finns andra lösningar för att bli föräldrar.

Vägen tillbaka har varit tuffare än väntat. Tidigt satte Linus upp målet att bli starkare i kroppen än någonsin, samtidigt meddelade läkarna att han aldrig skulle kunna löpträna igen på grund av lymfödem i benen, orsakat av lymfkörtelutrymning. 

Att jag inte kan bli biologisk pappa är ganska nytt. 

– Jag testade allt. Amanda gick till och med utbildning i lymfmassage för att kunna behandla mig efter träningspass. Och jag fick ta det i små steg. Först promenader, sedan simning, cykling…  

Strategin fungerade. Nästa år ska Linus delta i sitt livs första Ironman. Halva distanserna genomförde han redan i somras, vid en tävling i Jönköping.  

– Vi kollade på Ironman i Kalmar när Amanda sa: ”Jag tror du skulle fixa detta.” Så då tog vi i hand på det.

Saker kan få ta tid bara det blir bra.

Paret har också enats om en annan sak: att gifta sig. Sommaren 2024 friade Linus.  

– Först efteråt insåg vi att ett bröllop nog får vänta tills efter Ironman, för det tar just nu all tid. Allt behöver ju inte ske direkt, på den fronten har jag mognat. Saker kan få ta tid bara det blir bra. Det har inte minst cancern lärt mig.