Nuvarande diagnosmetoder kan inte säkert skilja farlig (som dödar 2500 svenskar/år) från ofarlig prostatacancer (som finns hos >50% av alla äldre män). Sjukdomen sprider sig tidigt och vid diagnos finns ofta cancerceller i benmärgen, men metastaserna förblir i regel små och ofarliga. När vissa metastaser, av okända skäl, tillväxer och kan upptäckas med nuvarande diagnosmetoder är sjukdomen obotlig. Det som återstår är hormonbehandling och cellgifter. Detta ger god men endast tillfällig lindring. Vi behöver bättre metoder så att aggressiv prostatacancer kan upptäckas i tid och botas, och om spridning redan skett ändå ges effektiv behandling.
Vår hypotes är att aggressiv prostatacancer (till skillnad från ofarlig) för att kunna växa och spridas behöver tvinga i stort sätt hela kroppen att medverka. Denna påverkan, och hur den förändrade omgivningen hjälper tumörcellerna, karakteriseras och utvecklas till nya diagnos och behandlingsmetoder. Traditionellt har primärtumörer och metastaser ansetts lika, dvs att det räcker med att studera primärtumörer för att förstå metastaser. Nu visar vi att så inte är fallet. För att kunna utveckla ny effektiv behandling mot metastaser undersöks dessa i detalj och vi finner att de kan uppdelas i grupper som sannolikt ska behandlas på olika sätt.
Förhoppningsvis kan vår upptäckt att aggressiv prostatacancer, till skillnad från mer ofarlig, leder till förändringar i den omgivande normala prostatavävnaden, i närliggande lymfkörtlar samt flera andra organ leda till ny säkrare tidig diagnostik av aggressiv PC. Förhoppningsvis kan vår upptäckt att den lokala miljön i skelettet troligen ger prostatacancerceller nya egenskaper som delvis upphäver effekten av hormonbehandling, att benmetastaser kan indelas i grupper där tillväxt sannolikt drivs på olika sätt, leda till att vi kan utveckla nya förbättrade behandlingsmetoder för skelettmetastaser.