Palliativa vården brister

Nyligen släppte Svenska palliativregistret och Nationella rådet för palliativ vård en rapport som visade att en tredjedel av alla som hade behövt specialiserad palliativ vård år 2024 inte fick det, det handlar om 8 500 personer.

Rapporten inventerar de 21 regionernas arbete med den specialiserade palliativa vården – samtliga fick underkänt. Det är ett misslyckande inom svensk sjukvård.

Även om den senaste rapporteringen handlat om personer i livets sista dagar så är det viktigt att betona att palliativ vård handlar om mycket mer: det kan ges i dagar, månader eller år. Syftet är att lindra symtom och att ge så god livskvalitet som möjligt, trots en obotlig sjukdom.

Många kan leva ett aktivt liv tack vare palliativ vård. Den palliativa vården som finns i Sverige är fantastisk, men alldeles för få får ta del av den. Det är egentligen obegripligt då mer eller mindre alla kommer behöva möta den, som patient eller närstående. Varje år behöver cirka 70 000 personer palliativ vård, säg någon annan vårdform som berör oss lika säkert och djupt.

Hur har Sverige hamnat här? Orsakerna är flera: dels har framgångarna inom den botande vården gjort att den palliativa vården fått stå tillbaka. Dels kan patienter och vårdpersonal värja sig inför palliativ vård.

Det tolkas lätt som att man gett upp, för att nu invänta döden. Enligt en Novusundersökning gjord på uppdrag av Cancerfonden tror varannan svensk att palliativ vård endast är vård i livets slut.

Samtidigt utgör palliativ vård endast en blinkning i grundutbildningen för vårdpersonal. På vissa lärosäten kan det röra sig om 2-4 timmar på en hel utbildning. Det innebär att kunskapen är låg även inom vårdyrket och därför riskerar vården att sättas in för sent, om ens alls.

Sjukvårdsminister Elisabet Lann har uttryckt att situationen är bekymrande och lyfter bland annat de uppdaterade nationella riktlinjerna för palliativ vård. Det är förstås bra. Men den palliativa vårdens brister har varit kända sedan 90-talet. Större krafttag behövs.

På Cancerfonden ser vi tre nödvändiga åtgärder:

1. Att regionerna tar större ansvar för den palliativa vården.
   Regionerna måste höja beredskapen och säkerställa att den palliativa vården finns tillgänglig dygnet runt i hela landet.
2. Att utbildningarna speglar verkligheten.
   Minst 40 timmars obligatorisk undervisning i palliativ medicin under läkarutbildningen – i linje med europeiska rekommendationer – bör vara miniminivå. Detsamma gäller stärkt utbildning för sjuksköterskor.
3. Att regeringen säkerställer att riktlinjer följs.
   Regeringen måste säkerställa att de nationella vårdprogrammen för palliativ vård efterlevs konsekvent i hela landet. En årlig, offentlig granskning av regionernas resultat bör införas och skillnader i kvalitet synliggöras. Samtidigt behövs nationell samordning som samlar forskning, bästa praxis och stödjer vårdens aktörer i hela landet.

Det vi alla har gemensamt är att vi en dag kommer dö. Men alla andra dagar ska vi leva och vi förtjänar att kunna förlita oss på att palliativ vård finns där om vi behöver den – och att den ger oss lindring, värdighet och så god livskvalitet som möjligt, så länge vi lever.

Ulrika Årehed Kågström

Generalsekreterare Cancerfonden