Låt inte fler cancersjuka dö i onödan

Cancerscreening räddar liv – men långt ifrån alla i Sverige deltar. Skillnaderna mellan och inom regionerna är så stora att minst 200 människor dör i onödan varje år.

Trots att problemen är välkända står utvecklingen still. I detta läge har vi inte råd att invänta fler utredningar, nu krävs beslut som gör skillnad på riktigt.

Ett nationellt screeningcentrum kan förändra situationen i grunden.

Lösningarna finns redan

Drygt två år har gått sedan regeringen gav Vårdansvarskommittén i uppdrag att utreda statens framtida ansvar för hälso- och sjukvården.

I kommitténs slutbetänkande, som nyligen varit ute på remiss, konstateras att screening är ett område som skulle gynnas av ökad statlig styrning – ett viktigt steg i rätt riktning. Men i stället för att föreslå konkreta åtgärder hänvisar kommittén till ytterligare utredningar. Detta trots att problemen är väldokumenterade och lösningarna sedan länge finns på bordet.

De tre nationella screeningprogrammen, bröstcancerscreening, livmoderhalscancerscreening och tarmcancerscreening, har präglats av ett ojämnt deltagande sedan start.

En femtedel av kvinnorna uteblir från bröstcancerscreeningen och livmoderhalscancerscreeningen, och en tredjedel av både kvinnor och män från tarmcancerscreeningen.

Bakom siffrorna döljer sig välkända mönster: personer med lägre inkomst, kortare utbildning eller utländsk bakgrund deltar i betydligt lägre grad. Skillnaderna syns också mellan olika regioner.

Och ojämlikheterna stannar inte där. Det nationella screeningprogrammet för tjock- och ändtarmscancer, som infördes för tolv år sedan, är ännu inte fullt ut implementerat i alla regioner.

Även bröstcancer- och livmoderhalscancerscreening uppvisar brister i uppföljning och deltagande. Här finns en tydlig lärdom: enbart nationella rekommendationer räcker inte när ansvaret är splittrat på 21 regioner.

Utan statlig styrning, uppföljning och ansvar kommer skillnaderna att bestå.

200 liv hade kunnat räddas

Cancerfondens beräkningar visar att nästan 200 liv hade kunnat räddas årligen om deltagandet i programmen vore jämlikt i hela landet. Redan förra året framförde vi konkreta förslag som är möjliga att genomföra direkt – och som både svarar mot väljarnas krav på en fungerande vård och faktiskt räddar liv.

Vi vill se:

• Ett nationellt screeningcentrum med övergripande ansvar för styrning, implementering och uppföljning. Ett sådant centrum bör vara nationellt och skulle organisatoriskt kunna ligga under Socialstyrelsen, medan regionerna fortsätter att ansvara för själva utförandet.
• Förstärkt reglering av screeningprogrammen. I dag är införandet av nya screeningprogram alltför beroende av enskilda regioners prioriteringar, vilket leder till trög och ojämlik implementering. Här behövs förstärkt reglering som säkerställer att bostadsorten inte avgör tillgången till screening.
• Systematisk och årlig uppföljning. Socialstyrelsen, i samverkan med RCC (Regionala cancercentrum), bör följa upp deltagande, genomförande och resultat varje år på ett sätt som är transparent och jämförbart mellan regionerna.

Tillsätt inte fler utredningar

Screening är ett område där evidensen är stark, kostnaderna rimliga och vinsterna för liv och hälsa mycket stora. Sverige har både kunskap och kapacitet att skapa ett mer jämlikt system, utan splittrat ansvar.

Vi uppmanar därför regeringen att agera nu, så att alla i Sverige – oavsett socioekonomi, bakgrund eller bostadsort – får samma chans till tidig upptäckt, skonsam behandling och överlevnad.

Inför valet 2026 är vården väljarnas viktigaste fråga. Då måste politiken visa handlingskraft – inte tillsätta fler utredningar.

Ulrika Årehed Kågström

Generalsekreterare Cancerfonden