Annika Finnermark hemma i lägenheten där hon vårdade sin man. Foto: Pia Hellsing.
Nyheter
Publicerad
2 mar 2017
Författare
Pia Hellsing

Vårdade sin man in i det sista

Jörgens cancerbesked slog ner som en bomb. Familjens vardag vändes på ända och inget blev någonsin mer sig likt. Annika kände sig ytterst ansvarig för sin mans hälsa och vårdade honom i hemmet tills han somnade in. En uppgift som kan vara övermäktig att klara ensam utan stöd.

– Om någon hade sagt i början av Jörgens sjukdom att så här kommer det att se ut senare hade jag blivit livrädd. Det hade känts överväldigande. Som ett alldeles för stort ansvar jag inte skulle klara av att axla, berättar Annika Finnermark.

Hon sitter i soffan i hennes och de två barnens lägenhet i en förort norr om Stockholm. I samma lägenhet där Jörgen blev allt sämre av sin sjukdom och slutligen dog. Det har gått två år sedan dess men minnena från sjukdomstiden är fortfarande tydliga. Jörgen fick sin ändtarmscancerdiagnos i mars 2010. Han var då 41 år, hade en dotter på sex och en son på nio år.

Tillsammans med Annika levde han ett relativt vanligt familjeliv med hämtningar och lämningar från dagis och skola, fotbollsträningar, handling, matlagning, läxor och godnattsagor.

– När Jörgen fick sin diagnos blev det kaos. Totalt kaos. Jag såg allt som på film. Som att det inte gällde oss. Stora delar av den första tiden är begravt i minnesluckor, berättar Annika och säger att ingenting blivit sig likt sedan dess.


”De här åren har slitit enormt mycket på mig. Samtidigt är jag enormt tacksam för den här tiden, är glad över det jag gjort och ångrar ingenting. Jag ville ju att Jörgen skulle ha det så bra som möjligt och jag tog hand om honom av ren kärlek.”

Dåligt stöd vid beskedet

För Annika var ensamheten kring sjukdomsbeskedet slående. Det fanns inget stöd att få just då och samtidigt så många frågor. Vad ska hända nu? Hur ska vi berätta för barnen? Kommer Jörgen att överleva? Måste man verkligen dö av cancer?

– Jag mår fortfarande dåligt över på vilket sätt vi berättade för barnen. Vi skrämde upp dem totalt men vi visste inte bättre. För oss var cancer lika med död och det förmedlade vi till barnen, säger Annika och berättar att hon i flera år fick lugna dottern som inte kunde somna av rädsla för att Jörgen skulle dö.

Om de hade fått verktyg, råd och stöd i hur man pratar med sina barn hade de kunnat välja sina ord och inte oroat i onödan. Just barnen är, enligt Annika, helt osynliga när en förälder blir sjuk. Under hela sjukdomsperioden letade hon efter hjälp och stöd till dem, men utan att lyckas.

– Den hjälp som erbjuds går till de vuxna. Barnen är tydligen helt osynliga och därför har jag varit tvungen att vara deras terapeut, också.

Ett långt maratonlopp

Livet efter diagnosen blev som ett enda långt och slitsamt maratonlopp som skulle komma att pågå i hela fem år. Jörgen bestämde sig direkt att det här skulle han klara av och all hans energi gick till att ta hand om sig själv. Han klamrade sig fast vid hoppet samtidigt som Annika snabbt blev ensam med att vara familjens projektledare. Allt det praktiska som ska skötas i vardagen, barnens frågor och känslor och den egna obeskrivliga oron för framtiden var svår att hantera. När hon sedan själv fick cancer i sköldkörteln blev allt övermäktigt.

– Jag fick ta hand om allt och den enorma belastningen gjorde att jag blev helt mentalt slutkörd och kraschade, berättar Annika som nu varit sjukskriven i många år och ännu inte lyckats repa sig.


En närståendes bortgång innebär oftast en stor påfrestning. Hur man reagerar är individuellt, men det finns drag som är gemensamma i sorgarbetet. Läs mer här

Ungefär tre år efter att Jörgen fått sin diagnos, ett antal operationer och olika behandlingsalternativ började det smärtsamma verkligheten hinna ifatt även honom. Han skulle inte klara sig. Metastaserna dök upp i olika delar av kroppen och han blev stadigt sämre. Smärtan var outhärdlig.

Ytterst ansvarig

För Annika fortsatte livet som projektledare.

– Jag kände mig ytterst ansvarig för Jörgens hälsa. Det var liksom upp till mig att ha koll på honom, se till att han inte blev sämre eller skaffa hjälp om det behövdes.

Vid det här laget var ASIH (avancerad sjukvård i hemmet) inkopplade, hemtjänsten hade utökats till fyra timmar om dagen istället för två timmar varannan vecka.

– Det praktiska stödet var ovärderligt och en förutsättning för allt, säger Annika.
Nu hade hon även full kontroll på det medicinska som smärtlindring och vätskedropp. Jörgen behövde hjälp med allting, till om med att vända sig i sängen.

– Jag var experten, en översättare och Jörgens enda länk till vården.

Fick känslomässigt stöd till slut

Under lång tid av Jörgens sjukdomsperiod upplevde Annika att det saknades kontinuerligt känslomässigt stöd. Hon fick några kuratorssamtal till en början via Radiumhemmet, sökte själv psykologisk hjälp i kommunen men sedan var det relativt tyst. Fram till den dagen då hon via ASIH erbjöds stödsamtal för hela familjen i hemmet.

– Det var så otroligt förlösande och bra att jag bönade och bad om att de inte fick överge oss när de tre inplanerade träffarna var över, berättar Annika.

Hon fortsatte att träffa kuratorn och fick äntligen ordentligt sätta ord på all oro, ångest och sorg. Jörgen var på väg att dö och kuratorn hjälpte Annika att våga tänka på att han skulle lämna familjen.


Lyssna på cancerfondens podd där tre pappor berättar om att bli ensam kvar med barnen efter ha förlorat sina fruar i cancer. Hör avsnittet här.

– Kuratorn blev mitt allt. Hon var min livboj och utan henne kan jag inte föreställa mig hur jag skulle ha klarat mig igenom den här perioden.

I små, små portioner förberedde kuratorn Annika på det som nu var oundvikligt. Hur skulle Annika veta när det var dags? Vilka skulle vara på plats då? Hur skulle begravningen gå till?

– Hon fick mig att visualisera detta. Min sorgeprocess började redan då och samtalen hjälpte mig att lyfta blicken och förbereda mig på att det fanns ett liv bortom detta, säger Annika.  

Försöker blicka framåt

Nu har det gått två år sedan Jörgen gick bort. Annika kämpar fortfarande med vardagen och ännu finns det osäkerhet kring hennes egen cancerdiagnos.

– De här åren har slitit enormt mycket på mig. Samtidigt är jag enormt tacksam för den här tiden, är glad över det jag gjort och ångrar ingenting. Jag ville ju att Jörgen skulle ha det så bra som möjligt och jag tog hand om honom av ren kärlek.

För barnen har de senaste åren varit tuffa. De är fortfarande rejält omskakade och behöver mycket stöd för att orka med sina liv.

– Tillsammans försöker vi på olika sätt hitta vår väg fram. Jag vill se en framtid men vet inte riktigt när, var och hur vi kan komma på banan. Samtidigt hoppas och tror jag att vi till slut kommer att få fast mark under fötterna.

Pia Hellsing

Forskningsredaktör

Visa fler