Jag släpar runt en tagg av sorg

Kanske var det så han kände? Jag vet inte, jag träffade honom aldrig; min far var bara fyra år när han förlorade sin far. Och jag var sexton när jag förlorade min mor till samma kräftas klor.

Hur står man egentligen ut med att förlora sin närmaste? Jag vet inte. Jag kämpar fortfarande med det.

Hon fick oftare ont i magen. Det sved, värkte, molade och malde; ja, tillståndet rymde alla värkglosorna för just magtrakten. Hon blev blek och trött. Tappade aptiten. Var det vintern?

Senare skulle hon också komma att tappa hoppet men det visste hon inte när hon till slut sprang in på vårdcentralen en morgon efter julledigheten. Magontet hon sökte för var inte ”jäkt”, som läkaren trodde, utan en tumör i magsäcken.

Den spred sig och det gick inte att hindra. Som att stoppa en inoljad Ferrari på Autobahn med bara händerna.

Maktlösheten. Och det är ett förlopp som är allt annat än vackert; döden flinar och bevisar hur den kan ta över på så kort tid; våren 1990 gick hon från sitt levnadsglada, starka, fräkniga jag, till pappersliknande hud över knotor och klibbigt hår mot tinning.

Blott 27 kilo kvar av hennes kropp som invirad i sladdar kurade tyst och smärtplågad under landstingslakan.

Men för varje dag är det ytterligare någon som fortsätta leva

Klockan 14.20 en dag i maj bad hon om ett glas vatten, sträckte handen mot någon som var i rummet, suckade, la sig ner igen och sedan var det slut. Aldrig mer. Sedan dess släpar jag runt på en tagg av sorg.

Ibland är sorgen en påle rakt in i hjärtat och ibland bara ett litet stick. Men jag lever också med ett hopp, en glädje. Jag kunde själv härförleden gå till en läkare och be att få testa om jag bar på den bakterie som man sett i samband med den cancer hon fick.

Så långt det är möjligt vill jag förstås bespara mina barn och mina närmaste från att se mig insjukna. Jag fick beskedet att jag lätt kunde behandla den där eventuella bakterien om den mot all förmodan skulle dyka upp.

För sånt vet man i dag. Och detta ger mig sådant hopp, sådan glädje över att vi genom forskningen vet så mycket mer; för varje dag som går är det ytterligare någon som får fortsätta att leva, och ytterligare någon som slipper förlora den som inte går att förlora.

Fotnot: Texten har i efterhand korrigerats , då meningar fallit bort av misstag vid publicering.