"Här lever jag i nuet"

Jag satt i ett möte på jobbet när telefonen ringde. En tid innan hade jag känt en knöl i bröstet och gått till vårdcentralen. När läkaren sa ”Vi vill gärna att du kommer hit, du har cancer” trillade jag ihop på golvet. Det var förfärligt.

"Jag fick cancer igen, i det andra bröstet"

Jag var 37 år när jag fick bröstcancer första gången. Mina barn var fyra och två. Jag opererades och behandlades med cytostatika i fem månader, sedan fick jag strålning i 33 dagar. Sensommaren 2013 var jag färdigbehandlad. I oktober 2014 fick jag veta att jag fått cancer igen, i det andra bröstet. Det kändes avgrundsdjupt jobbigt men samtidigt visste jag att jag hade tagit mig igenom det en gång tidigare. 

Trädgården fungerade som en oas

För mig har trädgården varit en fristad där jag levt i nuet. Oavsett hur jag har mått har jag kunnat vara i det gröna och lummiga. Trädgården har gett mig möjlighet att komma ut, att tänka på annat. Första gången jag blev sjuk kände jag mig livrädd, men trädgården fungerade som en oas där jag kunde fundera på hur blommorna mådde i stället för att tänka på mig själv.

En bra dag har jag kunnat gräva, använda händerna.

Min man har varit fantastisk. Och barnen har gett mig styrka bara genom att finnas där. Men i det dagliga livet, när de gått iväg till förskola och jobb, har trädgården varit något jag kunnat hålla på med själv. När jag har mått dåligt på grund av cytostatikabehandlingar har jag ändå släpat mig ut, lufsat runt, tittat på blommorna – eller lagt mig i min hängmatta.En bra dag har jag kunnat gräva, använda händerna, fokusera på att vara kreativ i nuet och planera trädgårdens utformning. Då har jag glömt allt hemskt för en stund. Även nu efter avslutad behandling är trädgården en tillflykt. Jag kan verkligen gå in i att klippa ner en buske eller plantera blommor. Barnen brukar säga ”Du gillar verkligen din trädgård”.

Berättat för Lina Norman, publicerad i Rädda Livet 3 2019