Emma Örtlund har designat årets rosa band

"Min mamma fick sin cancerdiagnos 2011. Hon hade fått cancer i äggstockarna. Jag tänkte att det här är inte sant, inte min egen mamma. Jag mådde jättedåligt och hade ont i magen varje dag. Men jag försökte ändå tänka att hon skulle klara sig, jag försökte verkligen vara stark och tänka positivt.  

Mamma opererades och fick behandling med cellgifter. Hon blev cancerfri, men sen blev hon sjuk igen 2013. Hon behandlades och blev tillfälligt bra. Men 2014 kom cancern tillbaka. Då hade den spridit sig, och min syster berättade att mamma nog aldrig skulle bli bra igen.   

Vi fick hjälpa mamma med allt möjligt. Hon bodde kvar hemma men var ofta på sjukhuset. Jag brukade gå och handla och då ville hon att jag skulle köpa sega godisar som hon tyckte mycket om. Det fanns en gammal leksak från 50-talet, en igelkott som hette Mecki, som hon alltid hade önskat sig som barn men aldrig fick. Jag lyckades hitta en som hon fick i julklapp och hon blev väldigt glad.  

När det var dags för mig att flytta hemifrån 2014 ville mamma så gärna hjälpa till, men hon var för trött och orkade inte så mycket. Hon var ledsen för det och försökte göra det lilla hon kunde. Pappa och mina systrar fick hjälpa mig istället.  

Sen kom dagen när vi satt i bilen och pappa sa: “Emma, mamma är väldigt dålig nu”. Det glömmer jag aldrig. Då tänkte jag att hon faktiskt inte kommer att klara sig och blev helt förstörd. Jag åkte till mitt föräldrahem för att vara med henne och vår familj.  

Jag och mina systrar var där när mamma blev mycket sämre. Jag höll henne i handen och det sista jag sa var: “Förlåt för alla gånger jag varit dum och elak”. Hon svarade: “Du har inte varit dum mot mig, Emma”.  

Den 26 maj 2015 kom en av mina systrar in på mitt flickrum. “Mamma har dött nu” sa hon. Då grät jag massor och vi låg där på sängen och var ledsna tillsammans. Sen gick vi in till mamma.   

Vi pratade fint till henne, gjorde henne vacker. Det såg ut som om hon log lite när hon fick ett hårspänne och sin favoritparfym. Hon fick ha med sig sin handväska. Jag tänkte att hon hade det skönt i sitt nya liv.   

På mammas begravning i Reftele spelades hennes favoritlåt Smile av Charlie Chaplin när de gick ut med kistan. Jag grät och många kom fram och kramade om mig. Vi slängde ner liljekonvaljer som hon älskade, vi brukade ge henne det på mors dag.   

Nu har det gått sju år sedan mamma dog. Jag saknar henne jättemycket. Jag saknar att kunna säga “mamma” och att göra saker ihop med henne. Vi brukade gå och fika gofika och shoppa. Vi kunde sitta uppe sent och titta på film, äta godis och ha det bra när hon levde.    

Ibland känns det ändå som att hon är med mig och jag drömmer ofta om henne. Någon knackar på min axel och flyger förbi som en skugga, och då tänker jag att det är hon som är där och hälsar på. Vi pratar om henne, jag och pappa och mina systrar. Då känns det lite bättre.  

När jag fick frågan om att designa Cancerfondens rosa band blev jag jätteglad och det kändes alldeles magiskt. Tänk att jag skulle få göra det! Och jag ville göra ett fint band för min mamma och alla andra som drabbas.  

Det var både jätteroligt och svårt att tänka ut hur bandet skulle se ut. Jag ville inte att det skulle bli för mycket, och inte för litet. Jag ville att det skulle passa många men också mig. Jag älskar det färgglada 80-talet med alla pastell- och neonfärger. 

Till slut blev det ett riktigt Emma-band i bubbelgumsrosa, mintgrönt och neongult. Blixten och ordet NOW! symboliserar kraft och snabbhet – att vi alla kan göra något nu, tillsammans i kampen mot cancer.  Jag tror verkligen att mamma skulle gilla det.   

Min mammas cancer upptäcktes sent och gick inte att bota. Hon fick inte fortsätta leva sitt liv och vi fick inte ha kvar henne i vårt. Jag försöker tänka att hon har det bra nu, att hon inte har ont, men jag saknar henne varje dag.    

Livet är inte rättvist när någon man älskar dör i cancer. Ingen förtjänar att få cancer, vare sig man är dum eller snäll, ung eller gammal, och ingen ska behöva förlora sin mamma eller pappa eller syster eller vän.    

Jag vill att så många som möjligt ska bli botade och överleva cancer. Så snälla, snälla köp Cancerfondens rosa band och bidra till forskningen. Vi kan göra något nu! NOW!"