"Det är inte synd om mig"

"Jag är nyss fyllda 28 år när jag sitter i min färgglada lägenhet och känner mig nöjd över det mesta i livet. Jag ska precis börja jobba på reklambyrån jag drömt om, jag har gått i terapi och känner mig äntligen grundtrygg i vem jag är. Dessutom glittrar en förlovningsring på mitt finger. Men tanken på det långa livet krymper drastiskt en kväll i april 2016.

En stressad man ringer från Karolinska och säger att jag måste komma in snabbt innan det blir livshotande. Fyra timmar senare, på akuten, får jag höra orden ”Natali, du har leukemi”.

Avsatte två dagar till gråt.

Innan jag berättade för omvärlden om cancern avsatte jag två dagar till gråt och min stora hobby i livet: reflektion. Jag visste att behandlingen skulle pågå under tre år, om jag hade turen att överleva, och bestämde mig för att försöka göra det bästa möjliga av situationen.

Ingen skulle behöva undra

Hittills hade jag levt på mitt sätt med rosa hår och en något excentrisk personlighet. Det skulle bli så konstigt om jag inte fick fortsätta vara en rosa girl power-pingla. Jag ville inte förvandlas till min sjukdom och kände att om detta är slutet, så vill jag ha så kul jag bara kan. Jag bestämde mig för två saker:

1. Min energi ska inte gå åt till att trösta andra för att jag råkat bli sjuk. Jag visste att jag skulle behöva all kraft för att fokusera på sådant som gör mig gott.

2. Detta var min resa och jag skulle berätta om den på mitt sätt för alla som var intresserade. Ingen skulle behöva undra och ingen visklek med osanna slutsatser skulle starta.

För svag för att lyfta en tekopp

Tre år passerade. Förutom att jag till en början inte svarade på mina cellgifter gick nästan allt enligt planen. Jag tappade håret och skaffade sju peruker. Jag gick sönder, blev hel och gick sönder på nytt. Stundtals var jag för svag för att lyfta en tekopp och min kille Filip fick bära mig till blodtransfusionen där jag fick nästan 100 liter blod av kära främlingar.

Jag missade kalas och bröllop, gick på klubb utan varken hår eller immunförsvar. Jag började kalla cellgifter för ”cellisar” och såg hur andra cancertjejer på nätet inspirerades. Jag lärde mig också att leva i nuet, från sekund till sekund, eftersom behandlingsresultat och biverkningar kan svänga snabbt och oväntat.

Jag började kalla cellgifter för "cellisar".

Jag gjorde min cancerresa på mitt sätt och är glad över att jag kunde berätta för mina närstående hur jag ville ha det. I dag vet jag att tjejerna gick och ”parkerade om bilen” när de behövde gråta lite. Men jag är tacksam att ingen bröt ihop framför mig och att jag nervöst skulle behöva trösta i stället för att använda min knappa energi till att tillfriskna.

Sedan har vi såklart delat många tårar, men då har ingen offerkofta varit inblandad. Jag har ofta sagt: Det är inte synd om mig. Det är extrem otur att jag drabbades av något så jobbigt som cancer, men jag hade levt ett fint liv i samklang med mina drömmar och värderingar. Att tycka synd om någon är inte att visa empati; det är i mina ögon snarare att förminska den sjuka personens inneboende kraft och projicera sina egna rädslor på den sjuka.

Jobbar på att vara här och nu

I dag är jag frisk och sedan i september gift med den finaste killen jag någonsin mött. Jag går på stigen tillbaka till det nya livet. Jag har små ärr på kroppen och i själen men också insikter jag aldrig kunnat få om jag inte gått igenom den fruktansvärda sjukdomen. Det är inte lika lätt att i min nya vardag leva från sekund till sekund, men jag jobbar varje dag på att vara just här och nu."

Av Natali Fikas, publicerad i Rädda Livet nr 4, 2019