"Jag var alltid ledsen längst inne"

Programledaren Soraya Lavasani förlorade inte bara mamma Anne-Sophie, utan också sin kompass och glädje. Det tog tre år att hitta tillbaka till ljuset. Nu pekar Sorayas dotter mot himlen där mormor bor.

Programledaren Soraya Lavasani sitter med huvudet lutat mot ena handen
Programledaren Soraya Lavasani såg sin mammas liv gå förlorat. Men många andras går att rädda, menar hon. ”Därför behövs pengar till forskningen”, säger Soraya. Foto: Thron Ullberg

Den 6 januari leder Soraya Lavasani, för andra året tillsammans med Bengt Magnusson, direktsändningen av Cancerfondens gala Tillsammans mot cancer på TV4 och TV4 Play. Hon beskriver det som en ära.

– Det finns ingen gala jag hellre skulle vilja göra. Med tanke på min egen historia, att min mamma dog i cancer. Jag minns hennes sista veckor, hur jobbigt det var att stå bredvid, hur hjälplös jag kände mig. Hennes liv gick förlorat men så många andras liv går att rädda. Därför behövs pengar till forskningen.

Familjen förlorade sin kompass 

Sorayas mamma, Anne-Sophie Lavasani, dog i gryningen den 13 augusti 2010 på ett hospice i Uppsala, 54 år gammal, i metastaser efter en livmoderhalscancer. Runt hennes säng fanns maken och de fyra barnen. Alla var inställda på vad som väntade – och ändå inte.

– Det går inte att förbereda sig på hur det är att förlora sin mamma, säger Soraya Lavasani och letar efter ord som kan beskriva sorgen.

Hon säger till slut att det var som om hela familjen förlorade sin kompass. Hennes mamma var navet som allt rörde sig runt. Nu måste de klara sig själva.

– Och ändå var jag ju inte liten. Jag var 28 år fyllda. Tiden efter, jag kan nog säga tre hela år, mådde jag otroligt dåligt.

Terapin hjälpte Soraya 

Hon jobbade som vanligt, träffade vänner, reste, festade.

– Men jag var aldrig glad. Eller rättare sagt; jag var alltid ledsen längst inne. Kände mig så otroligt ensam. Men jag berättade det inte för någon. Det var pinsamt, liksom skämmigt. Till slut sökte jag hjälp, uppmanad av en god vän som sa att så där dåligt skulle jag inte behöva må.

Med hjälp av terapi hittade Soraya ut ur mörkret. I dag, hon säger det med ett leende, kan hon tala om sin mamma utan att börja gråta.

– Att inte kunna minnas den jag älskat så mycket utan att bli en våt fläck, det var så jobbigt. I dag kan jag skratta åt saker som mamma sa och gjorde. Dit trodde jag aldrig att jag skulle nå när det var som värst.

När jag vaknade kände jag så starkt att hon fanns med mig.

Hennes mamma lever inte längre, det är sant.

– Men det känns som hon finns med mig.

Inför direktsändningen av förra årets Tillsammans mot cancer var Soraya nervös, förstås. Det är ett krävande program, inte minst känslomässigt. Och allt måste klaffa. Därför blev drömmen hon hade natten före så betydelsefull. Hon såg sig själv på en vacker sommaräng, full med blommor. En stig ledde över ängen, och där kom hennes mamma gående. Strålande, som på sin bröllopsbild.

– Jag minns att jag tänkte att det var konstigt, hon var ju död. Men mamma gick rakt fram till mig och tog min hand. Alldeles tyst, utan att säga något. Sedan började vi gå längs den där stigen, hand i hand. När jag vaknade kände jag så starkt att hon fanns med mig.

Känslan satt kvar, genom sändningen.

– Jag var helt lugn, tappade aldrig fokus. Det kändes som om mamma hade sin hand på min axel och sa ”Jag är här, det kommer att gå bra”.

Soraya och mamma Ann-Sophie
Soraya och mamma Anne-Sophie. Foto: Privat 

Hon stryker över magen där barn nummer två växer under den vida blusen:

– Jag är ju inte ensam den här gången. Liv kommer att blandas med död, rent påtagligt.

– Mamma skulle ha tyckt om det. 

Gillar mixen i Nyhetsmorgon 

Det är torsdagsförmiddag i en söderförort till Stockholm. Solen lyser genom Sorayas vardagsrumsfönster och hon har redan ursäktat bristen på städning. Jo, det ligger makaroner under dottern Biancas barnstol men om några timmar ska rummet ändå röjas och golvet slipas.

Normalt brukar detta vara dagen då hon sover ut efter tre intensiva arbetsdagar. De dagar som taxin hämtar henne redan klockan 03.40 för snabb färd genom tomma gator till TV4, där Soraya leder Nyhetsmorgon tillsammans med parhästen Jesper Börjesson, med sändningsstart 05.45.

Soraya Lavasani står vid en rosa vägg
Nytt liv påväg. Till våren väntar Soraya Lavasani sitt andra barn, ett syskon till dottern Bianca. Foto: Thron Ullberg 

Hon älskar mixen av högt och lågt, från politikersamtal till nervösa trisslottsskrapare, och suckar inte ens över de tidiga morgnarna.

– Mamma var likadan. Under många år arbetade hon natt som akutsjuksköterska på Akademiska i Uppsala. Jag kan inte minnas att hon någonsin gnällde över sitt jobb. Eller beklagade att hon måste vara borta från oss på nätterna. Vi märkte det ju knappt. Och sedan var det desto mysigare att väcka henne med kaffe och smörgås på eftermiddagen, när vi kom hem från skolan.

Lekte tv när hon var liten

Ett stort hus utanför Uppsala med barn och djur, högljudda diskussioner, skratt och drömmar. Soraya var äldst av de fyra syskonen, en ansvarsfull storasyster som tidigt bestämde sig för att jobba med tv. Om hon nu inte skulle bli delfinskötare eller lärare.

– Jag lekte tv hemma, spelade upp program inför låtsaspublik och gjorde reklamfilmer där jag försökte få min lillasyster att säga det jag skrivit ner. När hon inte mindes blev jag jättesur.

Kärlek och frihet fanns där, och två föräldrar med helt olika bakgrunder. Sorayas mamma hade vuxit upp i Uppsala och Kenya, var dotter till två missionärer inom Pingstkyrkan. Pappa Naser kom från Iran i början av 1970-talet.

– Mamma och pappa möttes och blev jättekära.

Chock när cancern kom tillbaka 

Anne-Sophie Lavasani hade kvar sin barnatro fram till slutet. Fick stöd av den. Hon var bara 46 år när man konstaterade att hon hade cellförändringar och fick sin livmoder bortopererad. Efteråt trodde alla, även hon själv, att faran var över.

Soraya minns det inte ens som en traumatisk tid. Därför blev chocken desto större när sjukdomen kom tillbaka. Plötsligt fanns det tumörer på olika ställen i mammans kropp.

– Den största växte i hennes underliv. Hon kallade den själv ”monstermurklan”, det var som om hon inte ville ta ordet cancer i sin mun. Den försvann med hjälp av cytostatika och strålning, men då hade sjukdomen redan spridit sig.

Soraya Lavasani håller i en gren från ett rönnbärsträd
Aldrig utan sin mamma. Soraya Lavasani har hittat tillbaka till ljuset, efter tre års sorgarbete efter mamma Anne-Sophies död. "Det känns som att hon finns med mig", säger Soraya. Foto: Thron Ullberg

Anne-Sophie levde i ytterligare två år.

– I tre veckor låg hon på hospice. De sista tre dagarna var hon i princip inte kontaktbar.

Steg för steg förlorade Soraya sin mamma, så kan hon se det i dag.

– När hon drog sitt sista andetag ... Det var inte mamma som låg i sängen, det var bara hennes kropp, ett skal.

Då blev jag nog vuxen på riktigt. 

Avskedet skedde några dagar tidigare. Soraya minns hur hon stod i dörren till sin mammas sjukrum och det enda hon ville var att krypa in i mammans famn och bli tröstad. ”Såja, såja, allt kommer att bli bra”, skulle hennes mamma säga och stryka henne över håret precis som när hon var liten.

– Sedan insåg jag att nu var det hon, inte jag, som behövde tröst. Så jag gick in och sa att hon kunde vara lugn, vi skulle klara oss. Även om jag själv inte trodde på det jag sa så visste jag att det var vad mamma behövde höra. Soraya Lavasani tystnar, stryker bort en tår:

– I den stunden blev jag nog vuxen på riktigt.

Förstår de som går sönder av sorg 

För hennes pappa blev förlusten svår. I början flydde han med hjälp av alkohol och Soraya säger att hon i dag förstår de som går sönder av en stor sorg. Att hennes pappa tog sig samman berodde kanske på ansvaret, han insåg att nu hade de fyra barnen bara honom kvar.

– Efter mammas död har han fått mycket närmare till sina känslor och i dag har vi jättefin kontakt. Jag trodde aldrig jag skulle kunna säga att det kom något fint ur mammas död, men så är det. Pappa har vuxit. Jag tror inte han skulle ha varit den han är i dag om inte mamma dött.

Målet – få många månadsgivare 

Soraya Lavasani har lätt för att berätta, nära till både ord och tårar. Inför Tillsammans mot cancer vet både hon och Bengt Magnusson hur viktigt det är att de har sett alla inslag före sändningen, eftersom många av de filmade intervjuerna är så hjärtskärande.

– Vi kan ju inte stå och gråta i direktsändning. Men det är viktigt att tittarna förstår allvaret. Målet är att vi ska få in så många nya månadsgivare som möjligt. Utan alla fantastiska forskare skulle vi stå på ruta ett när det gäller att hitta botemedel.

Viktigt att också tala om sorg 

Det är viktigt att tala om behovet av forskning – och om alla framsteg som redan gjorts. Men det är också viktigt att tala om sorgen efter de cancersjuka som inte överlever. Hur krokig vägen kan vara. Några år efter sin mammas död mötte Soraya Ralph, en man som hon först bara såg felen hos. Han var 14 år äldre. Han hade varit gift och hade redan två barn.

Det gick ett tag ...

– Sedan insåg jag att han var precis rätt. Och den jag älskade.

Deras dotter Bianca, som i dag är 2,5 år, var efterlängtad. Ändå blev graviditeten inte helt problemfri för Soraya. Hennes man var enbart lycklig, själv drabbades hon av en ny mammasorg.

Soraya och hennes mamma Anne-Sophie på en strand
"Det jag kan sörja är att mina barn får växa upp utan en mormor", säger Sorya. Foto: Privat

Hon sveper med händerna över bordet, säger att det var så mycket hon hade velat fråga sin mamma om. Som hur hon hade upplevt sina graviditeter och förlossningar. Sådant som de inte hann tala om.

– Och pappa mindes inte så mycket. Men efter ultraljudet, när jag såg att det fanns en liten människa där inne, blev det bättre. Då kunde jag dela Ralphs glädje.

Mina barn har en mormor i himlen  

Nu är hon gravid igen.

– Det jag kan sörja är att mina barn får växa upp utan en mormor. Men vi talar ofta om henne, och Bianca brukar peka upp mot himlen och säga att där bor hennes mormor. Vi tittar mot solen utanför fönstret, enas om att så länge vi talar om de människor vi mist, så länge finns de kvar.

– Det tänker jag berätta om på Cancerfondens tv-gala. Att mina barn har en mormor i himlen.


Mer forskning behövs! 

Tack vare forskningens framsteg överlever i dag två av tre cancer. Vi har kommit långt men vi är inte framme än.

Bli månadsgivare i dag