"En syster är en syster är en syster"

Till mig kommer människor som behandlas för cancer. De terapeutiska samtalen kretsar kring teman som mirakel, dödsinsikt, liv och motstånd. De stora frågorna pulserar som en oformlig skugga både i och utanför rummet: Hur ska jag behålla hoppet? Hur ska jag orka dö? Hur ska jag kunna leva?

Som närstående blir frågorna spegelvända: Hur ska jag kunna hoppas, hur ska jag orka med att hon dör? Hur ska jag leva när hon är borta?

Så blev jag själv närstående och frågorna blev mina. Hur skulle det bli att förlora en syster?

En syster är en syster är en syster. Hon och jag lyckades förbli just det. Systrar. Med ett outtalat men ömsesidigt förbiseende av allt som hände oss i det professionella och offentliga livet stod vi alltjämt på samma grund: systerskapet. För det var så det började. Och det var så det skulle sluta.

Systerskapet. För det var så det började. Och det var så det skulle sluta.

Första gången jag rymde hemifrån var hem till henne. Första gången jag bakade scones var med henne, som visade hur. Första gången jag födde barn var hon med, och höll mig i handen. Som små klädde vi ut oss och pratade med olika dialekter. Några år senare spelade vi in långa videosekvenser där vi alternerade karaktärer. Söderkisen och skånska Gittan fanns redan då.

Hon spelade basket, och jag följde efter. Hon tog mig med till svenskt Tenn, och vi såg film och konstutställningar. Med långa analyser efteråt förstås, som jag inte alltid förstod. Jag skrev brev till henne, hon skrev brev till mig. Jag har kvar varenda ett. Hon tog sin roll som storasyster på stort allvar. Med lojalitet, respekt, nyfikenhet och kärlek.

Hon tog sin roll som storasyster på stort allvar.

När vi satt i bilen för 25 år sen och jag undrade hur det kom sig att hon kunde så mycket, svarade hon att om man bara håller sig till ett särskilt område tillräckligt länge, blir man till slut specialiserad. Det är ingen match, sa hon och ryckte på axlarna, det kan vem som helst göra. 

25 år senare skulle hennes onkolog sitta framför oss och säga att hans högsta önskan med behandlingen var att bevara hennes intellekt.

Både hon och jag visste hur onaturlig sorgen kan vara, vår yngsta bror hann leva i tre år. Vi visste att döden är både för tidig och obönhörlig. Nu var det hennes tur, den äldsta i syskonskaran.

Den sista gången vi sågs, grät vi. Hon visste, medan jag trodde vi skulle ses igen. Båda fick rätt.

Jag trodde det skulle vara tyst och tomt nu. Hon skulle fattas mig. Jag skulle se mig om efter henne. I obegriplig sorg skulle tiden krypa fram, påtaglig och trög.

Jag trodde det skulle vara tyst och tomt nu.

Men nej. Att skiljas från någon så nära, det blir inte så. Vi talar ännu med varandra, vi skrattar och diskuterar, hon tycker till och jag håller oftast med, ibland är det tvärtom. Vi ses i mina drömmar.

Systerskap och kärlek tar inte slut, de varken börjar eller slutar. De ändrar bara form.

För inte så länge sedan var spridd cancer en direkt dödsdom, idag kan man ha metastaser och arbeta heltid. Och vara en i allra högsta grad närvarande syster. Tack, forskningen. Tack, Cancerfonden. Och tack, Sara för att du gör mig sällskap.