Beror skillnader i vården på välfärdsparadoxen?

Välståndet växer. Den medicinska utvecklingen går framåt i snabb takt. Sverige har en offentligt finansierad sjukvård som alla, i teorin, har samma tillgång till. Ändå ökar hälsoklyftorna i samhället. Fenomenet kallas ibland välfärdsparadoxen.

– Det är utmanande att Sverige, som är ett land med ett välutvecklat välfärdssystem och med offentligt finansierad hälso- och sjukvård, har påtagliga och ökande sociala skillnader i vården.

Medellivslängden mellan grupper skiljer sig 

Skillnaderna är substantiella, det skiljer fem år i medellivslängd mellan grupper med högst och lägst utbildning och skillnaderna är systematiska, de återkommer oavsett om man jämför grupper avseende yrke, inkomst eller utbildning, säger Margareta Kristenson, professor och överläkare i socialmedicin vid Linköpings universitet och Region Östergötland. 

Margareta Kristenson är en av Sveriges ledande forskare kring sociala aspekter på vård och omsorg. Hon var också ledamot i Kommissionen för jämlik hälsa som utrett de socioekonomiska skillnaderna i vård och hälsa på uppdrag av regeringen.

Margareta Kristensson

Margareta Kristenson, professor

– Att leva i en utsatt social situation är förenat med fler riskfaktorer, större sårbarhet för sjukdom och högre sjukdomsförekomst. Insatser för en jämlik vård behöver därför innebära en jämlik hälso- och sjukvård och innefatta både jämlik behandling av sjukdom och förebyggande insatser för patienter och för befolkningen, anpassade efter behov, säger hon.

Omotiverade skillnader i tillgänglighet 

Men så fungerar det inte i dag, enlig Margareta Kristenson.

– Trots lagens mål om vård på lika villkor ser vi återkommande, omotiverade, skillnader i vårdens tillgänglighet, insatser och resultat. Medan regionala skillnader i vården vanligtvis har organisatoriska orsaker, kan skillnader mellan socioekonomiska grupper oftare härledas till vad som sker i vårdmötet och i vilken mån det möter olika patienters behov, säger hon.

Varannan patient lämnar mottagningen utan att de har förstått vad läkaren sagt till dem.

Margareta Kristenson, professor

Olika patientbemötande

När Cancerfonden 2018 presenterade en undersökning som visar att människor i de lägre socioekonomiska grupperna i högre grad dör i cancer jämfört med mer välbeställda grupper, uppstod en debatt om i vilken grad detta kan förklaras med olikheter i patientbemötande och behandling i vården. Vissa debattörer menade att vården inte alls gör skillnad på folk och att orsakerna till de ojämlika behandlingsresultaten beror på andra omständigheter.

– Vi vet genom olika forskningsresultat att patienter blir olika behandlade. Jag tror inte någon vårdpersonal medvetet särbehandlar eller diskriminerar patienter på grund av deras socioekonomiska status men hälso- och sjukvården är, liksom det mesta i vårt i samhälle, anpassad efter hur vi förväntar oss att andra människor fungerar. Problemet är att förväntningarna grundar sig på en norm som många gånger inte stämmer med verkligheten, säger Margareta Kristenson. Tyvärr är detta frågor som det sällan pratas om på klinikerna och på de olika läkarutbildningarna i landet berörs det knappast alls.

En av fem söker inte vård

För patienterna riskerar det att innebära en rad olika problem.

– Varannan patient lämnar mottagningen utan att de har förstått vad läkaren sagt till dem. Ett konkret exempel är misstolkningen av vad ett ”positivt svar” på ett prov egentligen betyder. Oftast innebär ju ett ”positivt provsvar” något negativt, det vill säga att man är sjuk eller riskerar att bli det, men patienten uppfattar det som att allt är i sin ordning. En annan sak är tillgängligheten. En av fem patienter söker inte vård fast de anser att de egentligen behöver det. Ett skäl är geografiska omständigheter men det är också klarlagt att det är betydligt vanligare att personer från svaga socioekonomiskt grupper avstår från att söka vård, säger Margareta Kristenson.

Tilliten till sjukvården minskar 

Precis som Björn Strander i artikeln på föregående uppslag varnar Margareta Kristenson för att tilliten till den svenska sjukvården minskar.

– Att anförtro sig till någon kräver att man litar på personen och det system den personen representerar. Det är vårdens kärna. Vi vet att tillit till andra är lägre hos individer med låg socioekonomisk status. Och jag tycker man kan gå så långt som att säga att tilliten till systemet har gått förlorad bland vissa grupper och att det förmodligen är ett av de viktigaste skälen till att hälsoklyftan i Sverige ökar. Vi är helt enkelt inte så bra på att möta patienter utifrån deras olika behov som vi borde vara, säger Margareta Kristenson.