Risk för obesitas grundläggs tidigt

Andelen barn och ungdomar med övervikt och obesitas i Sverige har ökat under de senaste tio åren. Bara mellan 2016 och 2019 steg andelen skolbarn som har obesitas med 50 procent. Utvecklingen är likartad i stora delar av världen och internationella hälsoorganisationer har länge varnat för konsekvenserna både på kort och lång sikt. 

Problemet kryper längre och längre ner i åldrarna. Enligt den senaste statistiken från Folkhälsomyndigheten har 11 procent av landets fyraåringar övervikt. 2 procent av dem har obesitas. Andelen ökar i takt med att barnen blir äldre. I åldersgruppen 6–9 år har 15 procent av barnen övervikt och 6 procent obesitas. 

Övervikt och obesitas som grundläggs i unga år följer för det mesta med upp i vuxen ålder. 

Barn med obesitas kan utveckla insulinresistens och blodfettsrubbningar. Även leverns funktioner påverkas. Barnen hamnar i högre utsträckning än normalviktiga barn i socialt utanförskap och utsätts för mobbning. De fysiska och psykiska påfrestningar som barn med övervikt och obesitas utsätts för under uppväxten är dessvärre inte av övergående karaktär.

Övervikt och obesitas som grundläggs i unga år följer för det mesta med upp i vuxen ålder. Cirka 80 procent av barnen i 6–7-årsåldern som har övervikt eller obesitas har fortfarande övervikt eller obesitas i sena tonår och som unga vuxna. Det betyder att de tar med sig en ökad risk för flera olika cancerformer upp i vuxen ålder. 

Socioekonomisk status påverkar 

Barn väljer inte att få övervikt eller obesitas. De formar inte heller sina egna levnadsvanor utan anpassar sig till de vanor som omgivningen lever efter. Barn ärver det beteende som skapats i en mix av kulturella traditioner, samhällsklimat, värderingar och kommersiella intressen.

För den som har tur består det sociala arvet av välbalanserad kost, uppmuntran till att syssla med idrott och att i övrigt ha en aktiv fritid.

Den som inte är lika lyckligt lottad ärver istället osunda kostvanor, uppmuntras mer sällan till en aktiv fritid och sportaktiviteter, vilket riskerar leda till för mycket stillasittande. Men något lotteri med lika chanser till vinst är det inte fråga om. Den bistra verkligheten visar att risken att utveckla obesitas eller övervikt är större för barn som föds i en familj med låg socioekonomisk status än för andra barn. 

Det vilar ett tungt ansvar på både föräldrar och samhälle att ge barn så bra hälsomässiga villkor som möjligt.

Personer i de socioekonomiskt svagaste grupperna med grundskola som högsta utbildningsnivå och relativt sett låg inkomst upplever i högre grad än andra att de saknar möjligheter att påverka sin egen livssituation.

Många upplever ett utanförskap och saknar ofta tilltro till offentliga institutioner som exempelvis sjukvården, vilket riskerar att minska benägenheten att söka vård eller samhällets stöd i vissa situationer. I miljöer där en stor andel av befolkningen har övervikt normaliseras tillståndet och uppfattas inte som avvikande eller onormalt. Det ringer inga varningsklockor. 

Staten kan ge stöd via lagstiftning

Det vilar ett tungt ansvar på både föräldrar och samhälle att ge barn så bra hälsomässiga villkor som möjligt. Staten kan ge stöd via lagstiftning och beskattning av exempelvis sötade drycker.

Kommuner och regioner kan inrätta program för familjer som ger dem verktyg och förutsättningar att förebygga övervikt och obesitas redan i mycket tidig ålder. För att uppnå en långsiktig och hållbar förbättring måste också de socioekonomiska ojämlikheterna i sjukvården undanröjas och tilltron till hälso- och sjukvården stärkas.  

Det finns många och starka skäl för att bromsa den ohälsosamma viktökningen bland barn och ungdomar. Omsorg om barnens fysiska och psykiska välbefinnande är förstås det viktigaste.

Men även ur ett folkhälsoperspektiv borde frågan ges hög prioritet. Om den pågående viktökningen i den vuxna befolkningen ska kunna hejdas och på sikt minska måste hälsosamma vanor etableras tidigt i livet.  

Det saknas en strategi för hur visioner om en god och jämlik hälsa som regeringen formulerat ska genomföras.

Behovet av kraftfulla insatser från samhällets sida för att minska förekomsten av fetma och övervikt bland barn och unga har under lång tid varit tydligt. Flera olika rapporter och statliga utredningar har gjort grundliga analyser och presenterat förslag på relevanta åtgärder.

Trots det saknas en strategi för hur de visioner om en god och jämlik hälsa som regeringen formulerat ska genomföras. Vem är ansvarig, vilka insatser ska prioriteras, vilka uppdrag har de olika departementen och myndigheterna och hur samordnas de.

Svårt att nå WHO:s mål

I Socialstyrelsens riktlinjer för prevention av ohälsosamma levnadsvanor finns, sedan 2018, ett särskilt avsnitt med rekommendationer för hur ohälsosamma matvanor och bristande fysisk aktivitet hos barn och ungdomar ska kunna förebyggas.

Implementeringen av riktlinjerna går dock trögt och både kommuner och regioner bör tillsätta resurser och höja ambitionsnivån med att följa riktlinjerna.  

För varje dag som går ökar antalet barn som fastnar i beteenden och vanor som leder till övervikt eller obesitas. Samtidigt blir det allt mindre sannolikt att Sverige kommer att nå världshälsoorganisationen WHO:s mål om att ökningen av andelen med obesitas i befolkningen ska ha upphört senast 2025. 

Föräldrar har det yttersta ansvaret för sina barns hälsa, uppfostran och att efter bästa förmåga förbereda dem på det liv de fötts till.

I en rankning av nära 200 länders status avseende förekomst och åtgärder mot övervikt och fetma bland barn och ungdomar som gjorts av Atlas of Childhood Obesity bedöms Sverige ha 23 procents chans att nå WHO:s mål. Det är långt ifrån bland de sämsta resultaten i jämförelsen men tydliggör att ambitionsnivån är alldeles för låg.

Som jämförelse bedöms Norges chanser till 19 procent och Finlands till 24 procent. Av de nordiska länderna ligger Danmark längst fram med 39 procents chans att nå målet, vilket inte heller bedöms tillräckligt högt för att vara lyckat. 

Samhället ska sätta ramar 

Föräldrar har det yttersta ansvaret för sina barns hälsa, uppfostran och att efter bästa förmåga förbereda dem på det liv de fötts till.

Men för att alla föräldrar ska kunna ta sitt ansvar krävs att samhället, den kollektiva gemenskapen, bidrar med strukturer och system som sätter ramar och visar vägen när utmaningar och förändringar blir för svåra eller för stora för att enskilda familjer ska kunna hantera dem på egen hand.