Eva och Georg Klein i arbetsrummet på Karolinska Institutet. Foto: Magnus Liam Karlsson.
Artiklar
Publicerad
17 jun 2015
Författare
Hanna Odelfors

Nittio år och forskar vidare

I år fyller de 90, men Eva och Georg Klein har inga planer på att trappa ner. Möt paret som fått stöd från Cancerfonden sedan starten 1951 – och fortfarande tillhör gräddan av svensk cancerforskning.

De rör sig aningen långsamt genom Karolinska institutets korridorer. En höft som krånglar, en käpp som stöttar. Men gångtakten är det enda som är långsamt hos dessa 90-åringar. Deras tankar är desto snabbare.

Fyra dagar i veckan åker de färdtjänst till institutionen där de leder sina forskargrupper – precis som de gjort i över 60 år. Och precis som tidigare skapar de forskning i världsklass.

Men vi tar det från början.

Året var 1947 och Eva och Georg hade på var sitt håll fotvandrat från Budapest, som belägrats av Sovjet, till en ungersk universitetsstad där de träffades som medicinstudenter.

– Vi blev blixtförälskade, trots att Eva då var förlovad med en rabbin, berättar Georg.


Foto: Magnus Liam Karlsson.

Snart därefter fick Georg chansen att fly från Ungern. Några år tidigare hade han lyckats rymma från ett av nazisternas deportationståg. Men skälet till att han ville lämna Ungern var inte minnena från arbetslägret, utan hur grannar och klasskamrater såg åt ett annat håll under förföljelserna av judar.

– Jag kände att i detta land vill jag inte leva resten av mitt liv.

I Sverige försökte Georg att få ut Eva från det alltmer tillslutna Ungern. Han hade fått plats i en forskargrupp på Karolinska institutet, och för att hjälpa skrev professorn där ett brev till ungerska myndigheter om att Eva skulle forska hos dem och behövde utresetillstånd.

– Han skrev brevet som om framtiden för hela Sveriges cancerforskning hängde på Eva!

Georg skrattar åt minnet. Men brevet blev nästintill en profetia.

Svensk cancerforskning hade inte varit vad den är utan makarna Klein. Utan att Eva lyckats ta sig ut ur Ungern just innan järnridån gick ner.

– Jag var nog en av de sista som fick ett pass för att resa ut, säger hon.

I Sverige anslöt sig Eva till samma forskargrupp som Georg. En av de första frågorna paret tog sig an var varför vissa tumörceller växer men inte andra. Det var 1951, samma år som ”Riksföreningen för kräftsjukdomarnas bekämpande” bildades, sedermera Cancerfonden. Sedan dess har fonden stöttat deras forskning närapå oavbrutet.

De har fortsatt nysta i hur cancer utvecklas och gjort banbrytande upptäckter om hur kroppens immunförsvar bekämpar tumörceller. Och om hur det så kallade Epstein Barr-viruset, som nästan alla bär på, kan orsaka cancer. Men när vi träffas på deras tjänsterum vill Eva och Georg, hellre än att blicka tillbaka på framgångarna, prata om nya projekt.

Fakta makarna Klein

  • Professor emerita respektive emeritus i tumörbiologi.
  • Ledde institutionen för tumörbiologi vid Karolinska institutet tillsammans under nästan 40 år.
  • Har haft anslag och forskartjänster från Cancerfonden under drygt 60 år.
  • Förutom att forska har Georg skrivit flera skönlitterära böcker och essäer om bland annat filosofi, musik och litteratur.

Aktuella med: Den 17–18 juni hålls ett symposium på Karolinska institutet för att hylla makarna Klein och fira deras 90-årsdagar. Ämnet är framtidens tumörbiologi och forskare från hela världen deltar.

För de har inga planer på att trappa ner. Båda ser helt frågande ut när jag frågar om pensioneringen lockar.

– Jag fortsätter tills jag ramlar ihop. Och jag hoppas att jag ramlar ihop här, säger Eva och lutar sig bestämt tillbaka i skrivbordsstolen.

Både hon och Georg beskriver att arbetet håller dem i gång.

– Folk brukar tro att jag är så ambitiös eller är ute efter framgång, men det är nonsens. Jag arbetar eftersom jag blir deprimerad annars, säger Georg.

– Men jag slutar så fort jag märker att jag blir gaggig, fortsätter han.

Att vara ett par i forskningen har varit en styrka. Men att vara den kvinnliga hälften har inte alltid varit lätt. Särskilt inte i början, när det ännu var ovanligt med forskande kvinnor.

– Jag kunde verkligen bli nedtryckt av omgivningen. Till exempel fick jag först ingen docentur på grund av att ”min man var ju professor”. Då ansågs inte jag behöva någon titel.

Nu fortsätter Eva att borra djupare i nämnda cancervirus, medan Georg har tagit sig an en ny fråga: Varför får man inte cancer?

– Man säger att en av tre får cancer. Men jag säger att två av tre inte får cancer! Varför då?

Det ska han ta reda på bland annat genom att studera familjer som aldrig drabbas av cancer, för att se vilka naturliga skyddsmekanismer de har. Kunskapen skulle kunna användas för att hitta nya behandlingar.

Att slå sig till ro ligger alltså inte för Eva och Georg. Inte ens på 90-årsdagarna. Georgs infaller i juni, Evas ägde rum i januari.

Vad de gjorde då? Forskade, såklart.

Hanna Odelfors

Medicinjournalist och redaktör för Rädda Livet