Alexandra

Vem är du? 

Mitt namn är Alexandra Olteanu Pinilla. Född och uppvuxen i Stockholm söder om söder men bor i Uppsala sedan två år tillbaka. 

Jag flyttade till Uppsala för att börja studera. Vad jag skulle plugga var fortfarande oklart, men jag visste att jag behövde ändra på hur min vardag såg ut.

Under den tiden gick jag igenom mycket förändringar både i livet och i mig själv. En liten kris kan man säga.

Efter många om och men fann jag mig själv, och på vägen något som väckte ett intresse hos mig.

Detta ledde mig in till sjuksköterskeprogrammet som jag pluggar just nu, och med barnmorska som slutmål. Jag älskar det.

 Jag är 24 år gammal, och fyller 25 i december. Och under den största delen av mitt 25-åriga liv har musiken spelat en stor och viktig roll. 

Det har varit både en plats och en känsla. En plats, för att den kan få mig att sugas in i ett tillstånd där jag glömmer bort var jag befinner mig, och teleportera mig till platser där det bara är fantasin som sätter gränser.

Nästan meditativt.  Och en känsla som kan skänka tröst och trygghet men även glädje och sorg, mörker och eufori.

Den har en förmåga att förlänga och förstärka det känslostadiet jag är i, eller också dra mig ur känslan jag befinner mig i med hjälp av en låt. 

Vad drömmer du om för framtid?  

Det finns många saker jag drömmer om, för samhället och mig själv. En av de sakerna, i samband med det här projektet, är att jag hoppas att vi tillsammans kan driva fram cancerforskningen.

Att vi får ett samhälle där vi inte behöver förlora våra nära och kära till cancer. Men för det krävs det att fler engagerar sig.  

Några händelser som förändrat dig:  

När pappa blev sjuk i cancer, för att med hans sjukdom fick jag ett wake up call om  hur skört livet är, jag förstod att förlåtelse ibland handlar mer om en själv än den andra personen, att det är viktigt att förlåta för att få “inner peace” och jag lärde mig att inte ta något för givet.   

Att för första gången bli kär på riktigt. För att tillsammans med henne så lärde jag mig älska mig själv. Tillsammans gick vi från vilsna tonåringar till vilsna vuxna.   

Tillsammans gick vi från vilsna tonåringar till vilsna vuxna. 

Ett breakup. Som varje breakup så känns det först som att man kommer dö.

Men i efterhand insåg jag att det är en av de bästa sakerna som hänt mig, för att jag har aldrig vuxit så mycket som jag gjorde efter att relationen tog slut.

Jag äntligen hittade mig själv, och har aldrig varit så lycklig och trygg i mig själv som jag är just nu.  

En bok som heter Mindfullness av Carol Dweck för att den fick mig att inse att med ett dynamiskt mindset kan man lyckas med allt. 10/10 highly recommend.   

Bli kär igen. 

Vad är din koppling till cancer?

Min pappa var sjuk i cancer när jag var väldigt liten. Jag var för liten för att förstå vad det innebar. Jag minns bara att jag tyckte att det var konstigt att pappa inte hade hår under en period.  

Han blev sjuk igen för några år sen. Jag var 21. Vi hade haft ett stort bråk 2 år innan som resulterade i att jag valde att kapa av relationen.

Vad bråket handlade om spelar inte längre någon roll, men under de två åren hördes vi inte.  

Jag hade inga tankar på att återuppta relationen med honom, tills min syster en kväll fick ett samtal där han berättade att cancern var tillbaka.  

Det var som att luften försvann.  

Perioden efter beskedet började jag blicka inåt i mig själv, och jag insåg att jag behövde förlåta, främst för mig själv, och jag fick en insikt om vad som är viktigt för mig.

Och det var att ha en relation med min pappa. Han blev frisk.  

Något år senare blev min moster sjuk i cancer. Min moster är min hjälte, en av mina största idoler.   

Luften försvann igen. Man kan inte ha tur två gånger var allt som snurrade runt i huvudet, men vi hade änglavakt. Hon blev frisk.  

Vad hoppas du kommer ut av det här samarbetet med Cancerfonden och Framåt?

Jag känner mig stolt över att få göra ett samarbete med en organisation som driver cancerforskningen framåt.

Jag hoppas att musiken kan vara ett verktyg för att nå fram till en yngre generation, och att det kan väcka samtal.

Även om det oftast är de äldre som insjuknar så drabbas även alla runt omkring och det är viktigt att vi vågar prata om det, istället för att lida i tystnad.

De flesta man känner har någon form av koppling till cancer.  Jag tror det är viktigt att det är fler som engagerar sig, så att vi förhoppningsvis tillsammans kan fortsätta driva fram forskningen så att vi i framtiden inte ska behöva förlora de vi älskar alldeles för tidigt på grund av cancer.  

Lär dig mer om vad cancer är