"M har alltid varit så stark"

Mikael Nyqvist och Catharina Nyqvist Ehrnrooth.
Mikael Nyqvist och Catharina Nyqvist Ehrnrooth. Foto: Janerik Henriksson/TT

"Nämen hej! Du kommer nog inte ihåg mig”, säger den leende kvinnan jag springer in i på gatan. Jo, klart jag gör, svarar jag. Hon är sjuksköterska och jobbar på Lungmottagningen på Huddinge sjukhus.

Som anhörig var jag ju tvungen att registrera allt

Vi har inte setts på två och ett halvt år men mötet kastar mig tillbaka i tiden. Jag kommer alltid komma ihåg henne, som anhörig var jag ju tvungen att registrera allt hon sa. Ifall det skulle behövas. Men just de minnena gör ont att minnas.

Varje gång vi ska parkera bilen utanför sjukhuset har parkeringen flyttats, antingen helt eller bara infarten. Det är svårt att orientera sig, allt är en byggarbetsplats. Kaoset rimmar väl med vårt känsloläge, även emotionellt är det svårt att hitta ingången. När vi väl är framme är det som att stiga in i en annan värld.

Ett myller av korridorer. Anspänningen gör att mitt vanligen ganska goda lokalsinne är helt bortkopplat. M vill inte möta någon han känner, vill absolut inte bli igenkänd. Han stirrar stint ner i golvet.

Varje besök känns som en domedag

Vi har varit här ett antal gånger, varje gång känns som en domedag. Först via röntgen, sen upp på avdelningen. Vi sitter i väntrummet utanför avdelningen och väntar på läkaren.

Minuter känns som timmar, jag försöker uppmuntra M men hur gör man det i en sån här situation? Till slut kommer den glada sköterskan – nu ska prover tas, sen ska vi vänta lite till på läkaren.

M är på väg utomlands för att filma, det är en tv-serie så det rör sig om en lite längre period. Behandlingen har varit mycket framgångsrik, tumören har minskat och slutar medicinen att fungera så finns en annan. Det känns ändå hoppfullt, M mår bra av att jobba, vardagen har kvar en bekant kontur.

Läkaren kommer, jag försöker läsa hans minspel, men det är helt omöjligt. Vill vara förberedd, kunna lindra, hjälpa. Samtidigt måste jag vara skärpt, M minns ofta inte vad läkaren sagt och ber mig upprepa.

Världen vänds upp och ner ännu en gång

Vi får se röntgenbilderna och läkaren förklarar. Den här gången har nåt hänt – cancern har muterat. Världen vänds upp och ner ännu en gång, nu har han två sorters cancer. Plötsligt blir M patient på riktigt.

Nu styr någon annan. Vi ska träffa dietister, kuratorer, sjuksköterskor. Den första cellgiftbehandlingen är otroligt obehaglig. Jag sitter och tittar på min älskade medan det droppar gift in i hans arm. Det är verkligen pest eller kolera – antingen dödar giftet honom eller så gör sjukdomen det.

Med cellgifter kommer alla motmediciner – från en tablettask har vi plötsligt en Ica-kasse med mediciner i badrummet. Vi har en stor rund korg med lock hemma, jag döper om den till ”Apoteket”, klarar inte riktigt att se medicinerna framme. Kan inte förstå, M har alltid varit så stark och frisk.

En uppmaning som gav kraft

När vi gifte oss sa prästen ”Ni skall bära varandras bördor”. Vi tyckte att det var så vackert, någonting att påminnas om, en uppmaning som gett oss kraft.

Vid svår sjukdom går plötsligt inte det, bördan är fortfarande tyngre hos M. Jag försöker se det ljusa i allt, se de små framgångarna, vara nära. Men helst av allt vill jag bara ta bort det onda. Ge skitsjukdomen till mig. Det känns så orättvist och jag känner mig maktlös.

Finns det hopp finns det liv. Jag har många gånger känt mig naiv som försökte få in ljus i det svartaste. Vi valde att leva här och nu och bestämde oss att göra allt tillsammans. Så blev sjukdomsperioden en av de vackraste i vårt liv.

Catharina Nyqvist Ehrnrooth 

Ur Rädda Livet nr 3 2019