Kim planerade det praktiska inför slutet

När vi första gången mötte Kim Stevnsborg i Cancerfondens tv-gala fångade han många med sitt sätt att se på livet, trots spridd lungcancer och en prognos som var allt annat än god. Efter en framgångsrik behandling såg det ljusare ut, men under våren blev Kim sämre och i april somnade han in.

Porträtt på Kim Stevnsborg
Kim Stevnsborg. Foto: Melker Dahlstrand

Sedan 2016 har vi fått följa Kim Stevnsborg som delat med sig av sin berättelse genom bakslag och glädjebesked. Under våren hörde han av sig och berättade att det inte såg bra ut, att han hade börjat planera det praktiska inför slutet. Vi fick ett fint sista samtal med Kim några dagar innan han gick bort.

– För fem år sedan stannade livet och blev ett annat. Inte nödvändigtvis ett sämre liv med oro och ångest utan ett nytt liv med insikter om att fånga det viktiga i flykten.

Cancer var det sista Kim tänkte på då han för fem år sedan drabbades av en seglivad hosta. När han på sin frus inrådan sökte vård, visade röntgenbilderna på något i hans ena lunga.

Kim hade drabbats av en ALK mutation, en ovanlig form av icke-småcellig lungcancer, som spridit sig till njurar, lever och skelett och att det inte fanns någon bot, bara möjligheter till hjälp.

Glädjebesked efter lyckad behandling 

Under några år rullade livet på genom behandlingar och familjeliv med döttrarna Molly och Lily och dåvarande hustrun Anna som stöttade, peppade och fanns till hands.

När de elva tumörerna som spridits till hans hjärna upptäcktes var det förstås ett rejält bakslag men Kim fick möjligheten att delta i en forskningsstudie om en ny, målsökande behandling. Det resulterade i att tumörerna minskade i lungan. Efter att han, efter en tid, bytte till ytterligare en annan målsökande behandling visade röntgen att av de elva metastaserna i hjärnan fanns endast fyra kvar. Livet vände åter och lyckan var stor.

Men sista tiden före Kims bortgång tog sjukdomen en ny vändning och han började förbereda sin sista tid i livet.

– Det har gått fort de två sista månaderna. Numera är jag hemma och slutade jobba helt för tre veckor sedan. Jag fick så mycket vätska i buken och fick åka in akut och tömma.

Tömdes på 16 liter vätska 

Med ett dränage i buken tappades han på vätskan i omgångar. Tumörerna hade växt, andningen påverkats men det var en lättad Kim som då mådde bättre.

– Det var fantastiskt skönt, man känner sig mycket lättare.

Väl tillbaka i huset i Huddinge väntade en sjukhussäng i vardagsrummet och Kim fick morfin på grund av smärtan från en metastas i axeln. Morfinet gjorde honom yr och trött och allt gick långsammare.

– Min mamma har bott här och det svåraste har varit att klara av alla tabletterna jag ska ta, samt att det här med yrseln och tröttheten har påverkat mig.

Valde att gå skilda vägar

Kim och Anna separerade i oktober förra året. Ett gemensamt beslut som fungerat bra och döttrarna fick bo hos sin pappa varannan vecka.

 – Vi var inte kära längre och vi kunde inte hålla ihop för sjukdomens skull. Nu är det mycket, mycket bättre.

Anna bor nära och barnen kunde själva komma och hälsa på eftersom de var stora nog. Det var viktigt för Kim att det fungerade med barnen eftersom han visste att han inte skulle överleva.

 – Jag har förstått att jag inte kommer att bli 90 år. Jag har accepterat det. Första tiden, direkt efter diagnos, var allt nattsvart men jag tänkte aldrig att det är kört.

Planerade det praktiska 

Han planerade för slutet och de två böckerna till barnen med minnen var viktiga att få klara. För Kim var det viktigt att familjen fungerade även utan honom. Det skulle vara klart med ekonomi och försäkringar, det gjorde det så mycket lättare att tackla cancern.

– I september, då jag fick en blodpropp i levern, började jag nosa på det här med det praktiska, tog tag i allting.

Öppen dialog med barnen 

Och barnen då? Som det smärtar mest att behöva lämna. Kim reflekterade över att inte få se dem bli vuxna, träffa sin första kärlek eller att inte få bli morfar – det svåraste av allt.

Men både Kim och Anna har varit öppna kring hans sjukdom.

– Jag har en öppen dialog med dem och har alltid haft min positiva syn och det har känts viktigt att barnen fått med sig den.

Däremot ville Kim inte att barnen skulle vara med när han gick bort. De skulle inte behöva bära det, se det. Hans önskan var att få somna in hemma, den sista tiden handlade om att skala ner och göra någon form av självprioritering.

– Vad är viktigt? Vad betyder någonting? Jag vill ta vara på tiden och vara lycklig i den mån det går.

 

Kim gick bort i april i år några dagar efter att vi träffade honom för den här intervjun. I samråd med Anna väljer vi nu att publicera den för att berätta hans historia.