Foto: Thron Ullberg
Nyheter
Publicerad
25 jan 2018
Författare
Karin Thunberg

William såg ljuset på andra sidan

Först drabbades han av cancer i lymfkörtlarna, fem tumörer stora som pingisbollar i magen. Sex år senare: akut blodcancer, tre procents chans att överleva. William Choukeir har fått ett tredje liv.

Första nätterna efter beskedet gråter han sig till sömns. Inte av ångest inför vad som väntar. Nej, de där augustinätterna 2008 tänker han mer på sina föräldrar, hur förkrossade de kommer att bli när han berättar. Han är deras ende son, han har just tagit studenten, står i början av sitt vuxna liv. Och nu – är det redan slut?

– Jag visste att mammas hjärta skulle brista när hon fick veta att jag hade cancer.

Han berättade till slut. Hans föräldrar och systrar chockades men behöll sitt lugn. Stöttade honom genom sjukdomsperioden. Fanns där med kärlek och hopp, med vardagsprat och den libanesiska mat som han älskar mest.

Och han klarade sig. Behandlingen lyckades. Sex år senare kom nästa smäll; en ny cancerdiagnos med ännu mindre chans till överlevnad. På nätet hittade han statistiken:

– Tre procent klarar en akut myeloisk leukemi. När jag såg siffran … det var tufft.

Gammal själ i en pojkkropp

I dag är William Choukeir en av överlevarna. Fyra år har gått sedan han gick igenom sitt andra cancerhelvete och sakta börjar hans krafter återvända.

 – Det här är mitt tredje liv, säger han när han möter mig vid tåget i Nyköping.

FAKTA WILLIAM CHOUKEIR

Född: 18 november 1987. BOR: I Nyköping.

Gör: Föreläsare och konsult.

Familj: Fästmö, föräldrar och två systrar och en systerdotter.

Kom till Sverige: Som ettåring med sina föräldrar från Libanon.

Bland utmärkelserna: Nominerad till utmärkelsen Kompassrosen av H.M. Konungens stiftelse Ungt ledarskap. Korad till Årets unga företagare i Nyköping 2016. Deltagit i Wallenbergsfärens mentorprogram och Veckans Affärers Leadership Academy.

Kopplar av med: Älskar att läsa. Just nu Paulo Coelhos ”Alkemisten”.

Släpper allt: När jag lyssnar på musik. Då kan jag hoppa runt och skutta och dansa så folk inte tror jag är samme William. Att få andra att le är det bästa jag vet.

Hans historia är nästan omöjlig att ta in men varsamt lotsar han oss bakåt i tiden. Berättar om föräldrarna som flydde Libanons inbördeskrig och kom till Sverige i slutet av 1980-talet. Han var drygt ett år då, minns ingenting från flykten. Som sjuåring flyttade han med familjen till Nyköping, båda föräldrarna drev företag, jobbade mycket. Det blev han som fick ta hand om sina två yngre systrar.

 – Vi kom ensamma till Sverige från ett krigsdrabbat land. Då håller man ihop.

Som barn tyckte han att jämnåriga var barnsliga. När de slogs och sprang runt ville han tala om allvarliga ting.

– Det var så mycket jag undrade över; som varför vi människor finns och om man kan åka till stjärnorna? Jag var en gammal själ i en pojkkropp. Samtidigt älskade jag att spela fotboll – och drömde om att bli fotbollsproffs.

Tumörceller i blindtarmen

Sista året på gymnasiet är han trött. Många dagar orkar han inte gå till skolan. Har han mist sin motivation, gått in i en depression? En natt får han kraftiga magsmärtor och hög feber, dagen efter skickar skolläkaren honom till akuten.

– Man opererade bort min blindtarm, efteråt mådde jag bättre. Det blir sommar och han tar studenten. Tröttheten kvarstår men han tänker att den kanske är naturlig efter examen. I augusti – när samtalet kommer – sköter han sin pappas hamburgerbar medan föräldrarna är på semester. I andra änden finns läkaren som opererade bort hans blindtarm. Beskedet är inte förhandlingsbart: William måste omedelbart ta sig till sjukhuset. Väl på plats får han veta att man hittat tumörceller i hans bortopererade blindtarm.

– Jag förstod ingenting. Fattade inte ens vad tumör betydde, allt var kaos. Men jag hörde att läkaren sa att den var aggressiv, elakartad.

Styrkan och envisheten vaknade

Diagnosen var Non-Hodgkins-lymfom, cancer i lymfkörtlarna. Mer exakt hade William fem tumörer stora som pingisbollar i magen. Behandlingen blir starka doser av cytostatika som han lider sig igenom. Med håravfall och kräkningar. Men familjen finns, hans flickvän – henne han kallar sin barndomskärlek – finns.

– Jag var 19 år men i stället för att spela fotboll och träffa min tjej satt jag på ett sjukhus bland döende människor. Det kändes som att jag var tvungen att växa fort. Växa?

– Ja, erfarenhetsmässigt. Men ganska snart vaknade min styrka och envishet. Som gammal lagkapten i fotboll kände jag: Det här ska fan inte ta mig …

Efter ett halvårs behandling är han på väg tillbaka till vardagen igen. Drömmen om att bli fotbollsstjärna har bleknat sedan länge, civilekonom framstår som ett mer realistiskt yrkesalternativ. Nu flyttar han med sin flickvän till Stockholm och båda börjar plugga på Södertörns högskola. När han får sin akademiska examen har förhållandet tagit slut, det blir ett turbulent sista år och återigen känner han den tunga tröttheten, den som inte går att sova bort. Han jobbar ett tag men känner att det är dags för något nytt.

– När jag kom in på Handels i Göteborg – ja, det var bara så fantastiskt.

Immunförsvaret var nere på noll

En natt när han är hemma hos sina föräldrar vaknar han med hög feber, är förlamad från midjan och neråt. Akutfärd in till sjukhuset där man ger honom en kortisonspruta och tar en massa prover. Några veckor senare kommer samtalet som förändrar allt – än en gång: Benmärgsprovet man tagit visar att han är sjuk, igen. Han har fått en sekundär akut myelomisk leukemi, det vill säga blodcancer. Fanns något samband mellan diagnoserna? Egentligen inte, så vitt William förstått. Själv kan han bara undra om de första doserna av cytostatika var så kraftiga att hans vita blodkroppar fick en smäll. Å andra sidan var de nödvändiga. Utan dem hade han kanske inte överlevt.

Det går så fort nu, denna andra gång. Han blir inlagd på Akademiska sjukhuset i Uppsala medan hans föräldrar åker till Göteborg, städar ur lägenheten, säljer hans möbler. Det som nyss var en ljusnande framtid har blivit nattsvart kris. Långa perioder tvingas han ligga isolerad på grund av infektionsrisken.

– Mitt immunförsvar var nere på noll. Om jag varit en häst i ett V75-lopp hade jag aldrig satsat på mig.

William sprider värme 

Han berättar lugnt, stilla, över ett lunchbord. Tystnar ibland, söker efter ord eller årtal. Så mycket under de mest kritiska veckorna var kaotiskt och han måste tänka efter. Det är lätt att ana hans helvete. Men då måste man blunda. Sitter man mitt emot William Choukeir är det leendet man ser, ögonen som lyser varma. Ännu har han inte återfått all styrka, orkar inte jobba heltid. Ändå känns han som en kamin i nystruken vit skjorta. En som sprider värme, energi. Men hallå, någon gång måste han väl ha rasat och förbannat sitt öde. Två allvarliga cancerformer inom loppet av sex år … Han skakar på huvudet. Nej, rasat har han aldrig gjort.


WILLIAMS RÅD TILL ANHÖRIGA

Finns där: Finns bredvid den som är sjuk. Även om ni ingenting kan göra är det viktigt att ni är där, på plats.
Vårda vardagen: Försök vara som vanligt. Prata inte bara om sjukdomen. Att vardagen fortsätter ger en gnutta hopp till den som ligger där.
Tänk positivt: Tyck inte synd om den som är sjuk. Det sprider lätt känslan att det är kört. Den som fått en cancerdiagnos kan också känna att man måste trösta ledsna anhöriga. Bättre att lägga fokus på det
som är positivt.

– Jag har mer varit tacksam över att det var jag, och ingen annan i min familj, som drabbades. Med min järnvilja, min optimism … om någon skulle klara det så var det jag.

"Jag blev räddad av en ängel"

När Williams liv var som skörast hängde det på en stamcellsdonation. Första förhoppningen var att han skulle kunna få nya, friska celler från någon av sina systrar.

– Men mitt blod passade inte ihop med deras. Därför började man söka utanför familjen och till slut utanför Sverige. På julafton fick han beskedet att man hittat en donator i USA.

– Det var den mest fantastiska julklapp jag kunde få. Stamcellsbytet lyckades och William Choukeirs långa resa tillbaka till vardagen kunde börja.

– Jag tror jag blev räddad av en ängel.

Ängel? En natt, det var före stamcellsbytet, gick han över gränsen. Var död en stund. Det är så han själv förklarar det som hände. Hans feber hade nått över 42 grader och i sjuksköterskans ögon såg han att inget mer fanns att göra. Då händer det; han ser ett starkt ljus, hör den mest underbara musik. Där nere i sjukhussängen finns hans kropp och i rummet utanför ser han sina förtvivlade föräldrar och systrar – men någonstans finns också känslan att han inte är färdig med livet. Han måste tillbaka.

Är det en feberhallucination han berättar? Eller kanske en saga? Svaret är ointressant, det viktiga är William Choukeirs egen upplevelse. Och konsekvenserna av den.

– Från att ha varit en tvivlare fick jag en tro. Det ljus jag såg måste ha varit Gud.

Vad är då Gud, enligt dig?

– Kärlek. Eller energi, om du så vill. Dagen efter vaknade jag feberfri och sedan – ja sedan hittade man en stamcellsdonator. Att jag klarade mig var ett mirakel.

Lärt sig leva i nuet

Fyra år har gått sedan William Choukeir fick sin andra cancerdiagnos. I dag arbetar han som föreläsare och konsult, vilket han hoppas få utveckla. Den företagsidé han började skissa på redan på Akademiska sjukhuset – att skapa miljövänliga golvmaterial – ligger ännu i sin linda. Och fortfarande går han på täta kontroller.

Betyder det att han ständigt bär på oron att sjukdomen kommer tillbaka?

Nej, faktiskt inte. Förklaringen kan enklast sammanfattas med ett ord, ett enda: Nuet. Efter allt som hänt har William Choukeir lärt sig leva i nuet. Det är ett slitet uttryck, som jag själv fått allt svårare att tro på, men mitt emot mig sitter en man som säger att detta är vad han gör. Efter två cancersjukdomar lever han dag för dag. Gläds åt det som händer i stunden. Som att han och jag möts just denna dag. När det dessutom visar sig att vi är födda samma dag i november blir han riktigt uppspelt.

"Vi är på jorden för att hjälpa varandra"

Själv får jag ytterligare en pusselbit till hans personlighet. Karln är skorpion. Envis som få, den som aldrig ger sig. Jag vet, jag vet. Och framtiden, vad vågar han drömma om? Förmodligen flyttar han och hans nya fästmö, de förlovade sig förra året, ihop. Kanske i Stockholm. Börjar sitt gemensamma liv.

– Men egentligen tänker jag inte längre än till i morgon. Det är så mycket framtid jag kan sträcka mig till. Mer behövs heller inte.

När vi lämnar lunchrestaurangen tackar han servitrisen, tar ordentligt adjö av ägaren. Han undrar om jag såg det – och förstår varför?

– Jag kanske aldrig ser dem igen. Detta var kanske vårt sista möte. Ingen vet vad som händer i morgon. Då ska de veta att jag uppskattade deras tjänster. Vi är här på jorden för att hjälpa varandra, visa varandra uppskattning. Det känns som en lektion i kärlek. Jag propsar på att få betala lunchnotan.

Visa fler