”Förlåt. Jag älskar er alla av hela mitt hjärta men jag orkar inte mer.” Foto: Sofia Runarsdotter.
Nyheter
Publicerad
19 jan 2017
Författare
Karin Thunberg

Hon är mamma för alltid

Nio år har passerat sedan Marie Tisell förlorade sin vuxna dotter. Att förlora ett barn är alla föräldrars mardröm, oavsett om barnet bär blöjor eller har fyllt 42.

Efter långa dagar vid sin dotters sjukhussäng gick Marie Tisell alltid förbi sjuksköterskeexpeditionen innan hon gick hem.

– Tänk om någon hade kramat om mig en enda gång. Eller bara gett mig en klapp på armen för att visa lite medkänsla. Det skulle ha varit underbart. Men det hände aldrig.

Det brinner ett ljus intill fotot av en ung söt tjej på en byrå i Vällingby. Ljuset har brunnit sedan den 29 augusti 2007. Dagen då hon dog, 42 år gammal. I köket bjuder hennes mamma Marie på kaffe, ler bort mot bilden som måste ha tagits någon gång i gymnasiet. När världen låg öppen för hennes enda dotter.

– Jag tror inte hennes död hade ­varit lättare om vi haft flera barn. Katarina var Katarina, det fanns bara en som var hon. Men när jag ser dödsannonser i tidningarna kan jag känna ett hugg: Den dag jag är borta kommer ingen att kunna skriva ”min mamma ” i annonsen.

Började med ryggvärk

Långsamt berättar Marie Tisell historien, den som från början verkade så vardaglig. Inte farlig alls. Det var sensommar 1998 och hennes dotter klagade över ryggvärk. Trodde själv hon sträckt sig när hon dansade på sitt bröllop som hon och hennes man efter flera samboår äntligen slog till med. Då när de redan hade två söner. På vårdcentralen sa man ryggskott. En naprapat sa samma sak. Till slut hann det bli den 3 februari 1999.

– Den morgonen var livet som vanligt. På kvällen hade allt förändrats, säger Marie Tisell.

Hennes dotter föll ihop på köksgolvet, blev körd till vårdcentralen där man skickade henne vidare till sjukhus. Under tiden passade Marie sina barnbarn. Tänkte ingenting. Visste från alla år som hon själv arbetat inom vården att en dålig rygg kan lagas på många sätt.

– Så kom min svärson hem. De hade fått diagnosen; Katarina hade myelom. Då visste jag inte vad det var, förstod bara att det var en blodcancer. Först på bussen hem kom reaktionen; jag började storböla.

Behandlingen blev tuff; cytostatika först, därefter två stamcellstransplantationer som krävde total isolering. Efter sista behandlingen fick Marie ta hand om sin dotter, hemma i hennes gamla flickrum. Hennes ögon lyser när hon berättar, det var två veckor av lycka.

– Hon var min lilla flicka igen. Man har ju en föreställning om hur en mamma ska vara, att man kan blåsa bort det onda när ens barn har slagit sig. Det här var ingenting som kunde blåsas bort. Men jag kunde ge henne nyttig mat och stoppa om henne i soffan. Det var så skönt, så skönt.

Fri från symtom

Undret skedde, hennes dotter blev symtomfri och livet återgick till det som var vardag och trygghet. Så gick åren, sönerna växte och med jämna mellanrum återvände Katarina till sjukhuset för kontroller. Ville alltid gå ensam, tyckte det var skönast så. Fram tills Marie av en ren tillfällighet var med.

För första gången tittade Katarinas läkare inte bara in i datorn, som han brukade. Plötsligt såg han rakt på henne, sa: ”Tyvärr har det hänt som vi inte trodde skulle kunna hända. Du har fått tillbaka din sjukdom.”

– Jag blev som förstenad och efteråt låste Katarina in sig på en toalett. Skrek som jag aldrig hört henne skrika, det hördes långt ut, var fruktansvärt. Runt mig fanns sjukvårdspersonal – men ingen reagerade.

Marie försökte tala till henne genom dörren.

– Till slut kom hon ut, sa ett ord jag aldrig tidigare hört henne säga: Skitsjukdom.

Så började den långa resan ut i det okända, skrämmande. Där ingen, inte ens från början, bjöd in till samtal eller gav någon information. Marie Tisell hittade själv en broschyr på sjukhuset där hon läste sig till det mest elementära. Som att myelom oftast drabbar människor efter 60, inte sällan lantbrukare och lastbilschaufförer.

– Det kändes inte som jag blev så mycket hjälpt av det.

Mamma för alltid. Marie Tisell saknar sin dotter och tror att föräldrar som förlorar sina vuxna barn är en eftersatt anhöriggrupp. Foto: Sofia Runarsdotter. 

Vi är framme i början av år 2007. ­Katarina vårdas på Huddinge sjukhus. En dag när Marie kommer dit finns hennes dotter inte på sitt rum. En avdelningssköterska berättar att hon är på intensivvårdsavdelningen där hon får dialys. Hennes njurar fungerar inte längre.

– Jag blev följd dit och medan vi gick i de där oändliga korridorerna sa avdelningssköterskan plötsligt: ”Du vet väl att prognosen är dålig.” Det var … jag vet inte vad jag ska säga … förfärligt. För det var inget samtal, vi satt inte ens ner. Senare minns jag att jag såg Katarinas fötter efter att hon behandlats. De var alldeles runda på ovansidan, uppsvullna. Då tänkte jag: Det här kommer aldrig att gå.

Samtal med ny läkare

Bristen på besked gjorde de tunga månaderna ännu tyngre. Men också att ingen förstod hur hon som mamma oroade sig, led och sörjde. Till slut bad Marie och Katarina om ett samtal tillsammans. Det blev med en annan läkare än den ordinarie.

– Och det var bra. Hennes vanliga läkare var nog duktig på sjukdomen – men inte psykolog för fem öre.

Det hade behövts så många fler samtal, vet Marie Tisell i dag. Redan när en människa får besked om en livshotande sjukdom borde man boka in ett uppföljande besök inom en vecka, eller två. Första gången begriper man ingenting, hör inte ett ord.

– Jag ville inte höra något om hennes prognos, däremot hade jag gärna velat veta något om hennes mediciner och biverkningarna av dem. Som närstående såg jag ju förändringarna först. Bara att man brytt sig lite om mig hade varit en tröst.

”Jag älskar dig mamma”

Det hinner bli sensommar 2007. Den 28 augusti hälsar Marie på sin dotter, som är svag och dålig – men ingenting tyder på att något nytt tillstött.

– Först efteråt tänkte jag på att Katarina sa ”Jag älskar dig mamma”, när jag kramade henne adjö. ”Älska” är inget ord vi brukar använda. Vi ”tycker om varandra” i vår familj.

Morgonen efter kommer beskedet: Katarina har hoppat från fönstret i sitt sjukhusrum. Fyra våningar upp. Dött ögonblickligen när hon slog i asfalten nedanför. På hennes sängbord ligger lappen, det korta avskedsbrevet: ”Förlåt. Jag älskar er alla av hela mitt hjärta men jag orkar inte mer.”


Hör Kerstin berätta mer om livet efter sin dotters bortgång i Cancerfondens poddradio, avsnitt "Mammor som förlorat sina vuxna barn i cancer".

Marie vet; det handlade om dagar. Hennes dotter var på väg att dö. Ändå blev det en chock, förstås. Och efter kom skuldkänslorna.

– Nu fick jag inte ens hålla hennes hand när hon dog. Och jag fick inte göra henne fin efteråt. Ingen frågade ens om jag ville. Jag hade velat kamma hennes hår, strö blommor runt hennes huvud som vi alltid gjorde på vårdhemmet när någon av våra gamla dött.

Intiativ till mammagrupp

Nio år har gått. Barnbarnen har blivit stora, 21 och 25 år gamla. Kontakten med dem är viktig, en länk till deras mamma. Redan under Katarinas sjukdomstid gick Marie och hon med i en av Blodcancerföreningens samtalsgrupper. Att träffa andra i samma situation gav tröst och lindring. Efter att Marie förlorat sin dotter tog hon initiativ till en speciell mammagrupp i föreningen. De är tre mammor som fortfarande har kontakt, träffas regelbundet.

Är åldrade föräldrar en extra eftersatt anhöriggrupp? Finns det bättre rutiner och förståelse när det gäller att stötta den mamma eller pappa som förlorar ett litet barn i cancer? Ja, det tror nog Marie Tisell. Även om hon betonar att grupperna inte får ställas mot varandra.

– Barn är barn oavsett om de är små eller medelålders, som mamma finns ingen skillnad.

Visa fler