"Man kan i alla fall förbättra sina chanser"

– Jag vet att man inte kan radera ut risken helt. När sjukdomen ändå kom var jag i alla fall tacksam för att jag rustat mig bra genom livet, säger Frida Eek, som idag är 44 år.

Forskning kan vara övertygande på gruppnivå – men för individen finns tyvärr inga garantier. 

– Jag lever som man ska och är väl ett exempel på misslyckad prevention… Men jag tänker att om jag inte hade valt min livsstil så hade jag kanske inte klarat mig så bra som jag gjorde när sjukdomen kom, säger Frida.

Hon har varit rädd för att drabbas av cancer sedan 20-årsåldern. Den hälsosamma livsstil hon grundlade under tonårstiden – löpträning, ingen alkoholkonsumtion eller tobak – var inte bara ett sätt att må bra i vardagen, utan också ett skydd mot framtida sjukdom.

"Jag har för mycket att förlora"

När hon senare, via sjukgymnastutbildning och folkhälsostudier, blev docent i epidemiologi var förutsättningarna bättre än någonsin att från första parkett ta del av livsstilsråd och rekommendationer för cancerprevention. 

– Evidens är viktigt för mig. Jag brinner för det och har hela tiden den blicken med mig: vad säger studierna egentligen? Så när det dykt upp artiklar om cancer och risk har jag automatiskt gått till botten med påståendena.

Hon är förstås medveten om att övervikt och fetma ökar cancerrisken. Hon undviker rött kött och processat kött, medan hon äter rikligt med grönsaker.

Jag är väl ett exempel på misslyckad prevention.

Frida bor tillsammans med sin man och två barn nära skogen i Dalby utanför Lund. 

– När vi köpte det här huset sa jag till min man: ”Nästa gång vi flyttar blir det till ålderdomshemmet.” Så bra trivs jag. Jag har ibland känt att jag har det för bra, att jag har för mycket att förlora.

Knöl i bröstet

Och så, under loppet av två år, inträffade två händelser som besannade några av Fridas värsta farhågor. 

– 2017 fick mamma cancer i bukspottkörteln. Läkarna öppnade för att operera, men såg spridningen och då kunde de inte göra annat än att stänga igen.

Fridas mamma tröstade sig trots allt med att hennes barn och barnbarn mådde bra. Men så kom Frida hem från en vintersemester. När hon smörjde in kroppen kände hon knölen i bröstet.

Det var bröstcancer. 

– Mamma fick veta det direkt. Hon ville leva för att veta att jag tog mig igenom det här, men det gick ju inte… Hon hann i alla fall se att jag svarade bra på behandlingen och att tumören backade.

Tränade sig genom behandlingen

Mitt i kaoset och oron reflekterade Frida över de medvetna val hon gjort genom livet för att minska risken för cancer. 

– Klart att jag ibland tyckte att det kändes orättvist. Men det tycker väl alla? Det är väl ingen som tycker att de fick vad de förtjänade?

Känslan av förbittring byttes snart mot tacksamhet över att vara så väl rustad.

– Jag fortsatte arbeta och träna mig igenom behandlingen. Det var en stark känsla av att jag ville behålla mig själv genom sjukdomen. Om jag får förbli frisk vill jag inte ta åt mig äran för det, jag har ju fått fantastisk sjukvård. Men samtidigt har jag känt att jag kunde fortsätta leva på det sätt jag ville genom behandlingen för att jag hade lagt en bra grund.

"Prevention får inte göras skuld­beläggande."

Rädslan för återfall i sjukdom är stor. Frida har börjat äta ännu mer varierat än tidigare, men annars har hon inte gjort några större livsstilsförändringar. 

– Prevention får inte göras skuld­beläggande. Man kan ju göra allt ”rätt” och ändå bli sjuk eller allt ”fel” och ändå leva länge. Man kan aldrig helt radera risken för att bli sjuk, men i alla fall förbättra eller försämra den grundrisk man har genom hur man väljer att leva.