Till minne av min pappa, Björn Larsson

Av Marcus Larsson

19 januari 2013

Den 25e september fick jag ett brusigt samtal på min nyinköpta mobil när jag vandrade med mina nya kompisar i Shanghai, planen var att jag skulle studera det Kinesiska språket Mandarin. Ur bruset kunde jag urskilja min pappas darriga röst. Jag upprepade hallå ett flertal gånger och hörde väldigt dåligt. Tillslut hörde jag pappa, utan att veta att det skulle bli sista gången. Han försökte förklara för mig att hans behandling som han påbörjade 2 år tidigare skulle avslutas och att det nog var läge att åka hem till Sverige igen. Jag svarade lugnt och sansat att det inte var några problem, självklart kommer jag hem - min tanke var att vi tillsammans skulle leta efter alternativa behandlingar eftersom denna var ineffektiv. Tanken slog mig aldrig att det skulle vara slutet. Tanken slog mig aldrig att min pappa som varit så stark under alla behandlingar bara skulle försvinna. Tanken slog mig aldrig att jag aldrig skulle få se honom i livet igen. Jag bokade det tidigaste planet jag kunde finna, Måndag om ca 5 dagar. De dagarna var så fyllda tankar om hur vi tillsammans skulle kämpa för livet även om ett så sakta slog rot om att så kanske inte skulle bli fallet. När jag satt på planet mot Köpenhamn var min kropp fylld av ångest och mörker, jag ritade som i trans i min dagbok, men aldrig skulle jag någonsin kunna föreställa mig vad som skulle hända. När jag landade i Köpenhamn ringde jag min bror. Han grät i telefonen och berättade att pappa hade gått bort, han är död, han satt vid hans sida på sjukhuset när livets låga slocknade den där tisdagsmorgonen den andre oktober 2012. Jag sa att det snurrade i huvudet och va tvungen att lägga på. Marken under mina fötter försvann och jag stod i ett mörkt hav. Jag försökte skrika pappa men det kom knappt ut något medans min kropp föll mot marken. Jag hade turen nog att min flickvän var brevid mig för att ge mig styrka innan nästa plan senare på kvällen skulle gå mot min hemstad Karlstad. Jag satt som i trans och skakade i hennes famn tills planet senare lyfte. Det var de längsta dygnen i hela mitt liv och vetskapen om att jag aldrig fick säga det jag ville till min pappa, att jag aldrig fick säga hej då på riktigt när han var i livet kommer nog plåga mig tills min egna död. Det är nog därför jag vill starta denna insamling, önskar ingen annan människa denna djävulska sjukdom, inte ens min värsta fiende. Och om man har drabbats behövs allt stöd man kan få. Den symboliska summan 50.000 är den summa som begravningen kostade när vi ca 100 personer tog farväl på västerstrands kyrka. Som ni kan se på bilden var Liverpool något som jag min bror och min pappa hade tillsammans och sångtexten You´ll never walk alone ekade i kyrkan under begravningen. Tillsammans kan vi göra livet, om än lite, något lättare för de som är drabbade. Tack för ert stöd You´ll never walk alone