Till minne av den starkaste kvinna jag någonsin mött

Av Alexandra Nielsen

19 januari 2016

Mamma lämnade mig och barnen alldeles för tidigt. Hon fick aldrig bli den där lilla gumman som skulle sitta där i sin gungstol med ett barnbarn i famnen och läsa bok. Hon satte alltid oss först, Alltid oavsett. När vi hade fått beskedet att tumörer fanns i hennes kropp frågade jag henne om hon inte var rädd. Rädd? Svarade hon mig då. Nej du Sandra. Det här är inget att vara rädd för. Det här vinner vi tillsammans! Vi hann aldrig vinna, vi hann inte ens börja att kämpa. 2 veckor senare fanns hon inte längre.  Kan jag på något sätt hjälpa andra att slippa att förlora sin mamma, mormor/farmor eller pappa, morfar/farfar eller annan nära anhörig alldeles för tidigt vill jag göra det. För det vet jag att mamma också skulle ha gjort. Jag kan inte göra allt, men tillsammans kan vi göra mycket!