Till minne av C

Av Daniel Bergstrand

5 oktober 2015

” Det är ingen fara, det händer inte mig… ” ” Jag behöver inte oroa mig, ingen i min närhet kommer att drabbas… ” Detta är säkerligen tankar som finns hos större delen av oss.  Mitt råd till er: Tänk om! Vi var ett gott kompisgäng som en helg i Maj i år bestämde oss för att åka till Skåne och spela golf, och bara ha roligt!  Vi hade hur roligt som helst, spelade golf och festade. På fredagen var det en i sällskapet, vi kan kalla honom C, tillika min närmsta och äldsta vän, som kände sig "lite hängig”, som han uttryckte det. Han hade feber osv, en helt vanlig förkylning. Vi andra grabbar tjatade på honom att han skulle följa med och spela en runda i alla fall, men han valde att stanna hemma i stugan.  Nästa dag mådde han som vanligt, hur pigg som helst. Vi spelade golf, umgicks och hade hur trevligt som helst. När söndagen kom blev han på hemresan dålig igen, samma symtom. Jaja, det är ju bara en vanlig influensa tänkte samtliga givetvis. Veckan därpå gick, han sjukskrev sig från jobbet dom första dagarna. Hemmavid hade han dom problemen man brukar ha när man är dålig, fick inte i sig tillräckligt med mat osv.  Till slut, på torsdagen, var han så dålig att dom bestämde sig för att åka in till Vårdcentralen. Väl där, efter ett antal prover, visade det sig på fredagen att han hade drabbats av leukemi. Tillsammans med C följde hans sambo Therese, jag själv, samt C:s svärmor med till Göteborg, där han skulle få behandling emot sin sjukdom.  Helgen som följde skulle komma att bli den längsta och tyngsta jag någonsin, och många med mig, upplevt. C fick cellgifter, och all antibiotika som finns att tillgå just för blodcancer. Vi slets alla mellan hopp och förtvivlan. Hans värden kunde för en stund bli bättre, för att bara några minuter senare bli betydligt sämre. Minsta lilla förbättring gjorde att man på något sätt mådde lite bättre, även om man visste att det snabbt kunde vända åt det negativa hållet igen. Men det är som man säger; Hoppet är det sista som överger en människa! Men när måndagen kom, så orkade inte C:s kropp mer. Han hade fått all hjälp han kunde få, men denna otroligt hemska sjukdom blev till slut för stark.  Måndagen den 11 maj 2015 somnade allas våran C in, endast 30 år gammal. Vi är otroligt många som sörjer honom, men alla våra tankar går givetvis till hans närmaste. Hans mamma, pappa, syster, men framför allt till hans älskade sambo Therese, hans otroligt härliga son Leon, men även till hans kommande barn som han tyvärr aldrig kommer att få träffa, som beräknas komma i vinter. Vad vill jag nu säga med hela denna historien? Jag vet att ingenting på denna jord kan få våran älskade C tillbaka.  Men, jag vill göra det jag kan för att INGEN någonsin ska drabbas av samma fruktansvärda händelse. Och genom att skänka en slant kan vi tillsammans göra så att vi i framtiden kanske kan bota samtliga fall av denna hemska sjukdom.  Du är otroligt saknad C! Jag kommer aldrig att glömma dig! / BK