Tack för att Åsas AML gick att bota, att hennes liv var möjligt att räddas.

Av Åsa Magnusson

1 november 2023

Jag har startat en insamling till Cancerfonden för att deras arbete betyder mycket för mig personligen, dels när jag själv blev drabbad men även stått som närstående. Försiktigt närmade mig, mentalt och fysiskt sjukhussängen där apparatur och signaler var avstängda. Vita stilla lakan och en vacker ung kropp med en givmild själ som fått sin dom alldeles förtidigt. Nyligen lyssnad på en av hennes sista självskrivna låtar "ensamhet". Hon var inte klar på jorden, trotts så mycket som hon givet, så viste vi alla runt om kring det, hon har mycket kvar att ge, nu tar dock änglarna snart hem henne. Acceptans ett ord jag inte ville höra, se eller förstå. Tog min hand och strök försiktigt utsidan av hennes handrygg, ingen reaktion där och då men jag sitter där, finns där, vill vara närvarande där, tio dagar innan hon lämnar kroppen. Magdalena Berg 34 år, musiker, koreograf, låtskrivare, musiklärare ,artist, dotter till Karlstads Biskop Esbjörn Hagberg och till sjuksköterska och diakonissa Catrin Hagberg. Syster till Fredrik och Johanna. Vän till många, själsfrände till okända men så säkerligen mer än troligen, bekant med vissa så som livet är för oss flesta men unikt väldigt älskad av många. Gift med min bror Fredrik Berg. Mamma till min Gudson Gustaf Berg, 3 år gammal. Självfallet berördes jag även hårt när jag under min sjuksköterskeutbildning träffade på cancersjuka barn. Min första känsla på den avdelningen var att livet är så orättvist. Barn ska inte vara sjuka, Barn ska få vara barn. När cytostatikan gjorde sin entré i sjukvården skedde revolutioner och många kunde botas, så även idag. Fler och fler räddas med hjälp av forskning och beprövad erfarenhet. Behandlingsmöjligheterna utvecklas. Christian Gidlund gick inte att rädda. Jag gråter högt när jag läser hans självbiografi likväl som hör hans "sommarprat i PT1" -> All cancersjuka räddas INTE, cancern tar makten över din kropp, sprider sig .. tills du är förlorad. Maktlöshet, sorg, ilska, orättvisa, vanmakt bubblar i mig samtidigt som Gidlund beskriver livet så vackert, sant, och närvarande. Först när livet inte längre är en självklarhet, när insikten av det sannerligen når djupet av själens djupaste rum vaknar vi till och ser mirakel i varje dags minsta delar. Saker som var så små är plötsligt så stora, ja kanske till och med så stora att de i själva verket är livets mening självt. Har jag präglats i det tysta mörkret av att jag här och nu kan välja leva eller dö. Jag fick den chansen en gång - men alla får inte det. Trots att de till varje pris vill leva klarar vi ännu inte rädda alla MEN VI KAN rädda fler. Mer forskning, med subventionering kommer cancervården ta framsteg och MIN förhoppning är en NOLL version, särskilt prioriterat då det gäller barn. Ingen mamma eller pappa ska behöva begrava sitt barn. Eller behöva leva det inre kriget - ångest varje sekund i 5 år för att cancern ska komma tillbaka. Kunskap ger trygghet men ingen kan förutse framtiden. Grå massa av ovisshet, ett vardagsliv som borde stannas upp men som fortgår utanför dig själv, du är någon annanstans då och då eller hela tiden mer eller mindre, tusen frågor utan svar, och ständiga radikala hopp mellan tro och förtvivlan. Tillsammans kan vi göra skillnad. Jag hoppas du vill ge en gåva så att fler överlever cancer. Varje gåva är livsviktig.