Ragnhild Larsson

Av Peter Kastell

10 maj 2017

21 april 2017 Bröstcancern har nu spridit sig från bröstet, till vänster bäckenben, till mjukdelar och till lungorna. Den tar upp energi som hon får i sig i form av mat. Att se detta utifrån känns fruktansvärt då jag inte kan göra något. Ragnhild pratar inte längre så mycket, hon lyssnar mest. Jag håller hennes hand och pratar lite. Nu sover hon likt i dvala, och när jag säger något tittar hon upp med förvirrad blick. Hon sjunker in i dvalan igen. Cancern tar all hennes energi och äter upp henne inifrån. Den är som ett eget väsen. Det finns ingen barmhärtighet ... ingen pardon, inget litet förlåt. Cancern låter sig inte styras, cancern känner inget, den vill bara växa sig större. Jag hjälper henne med maten. Hon väger nu mindre än ynka 48 kg. Hon tar skeden i mun med tveksam aptit. Hennes dricka är uppblandad till tjock gelé, för att hon inte ska sätta i fel strupe. Hon sörplar i sig. Undrar om det blir hennes sista måltid. Känner oro i magen. Vi kan bara betrakta när hon långsamt förtvinar bort. Önskar att allt vore en ond dröm. Jag känner inte att jag kan göra något längre. Jag håller fortfarande hennes hand. Känner att tårarna kommer, ögonen fuktas, det blir suddigt. Känslan av maktlöshet är alltför stor. Jag vill hjälpa men räcker inte till ...