Pay it forward

Av Ebba Nordlander

4 april 2018

Det var skärtorsdagen 2017 och vi stod och väntade på lunchbord i Åre. Vi njöt av fjällen, snön, skidåkning och tid tillsammans. Då ringde Anna. Det var första samtalet. Första diagnosen. Första beskedet. Anders hade fått cancer. Jag minns varje samtal. Varje besked. Tre cancerdiagnoser för min syster och hennes man under sex månader. Två för Anders och en för Anna. Under detta år har det handlat om att ta in information. Sen stötta och finnas där. Gråta ut, för att hämta ny kraft. Göra allt för att de ska orka. Och som de har orkat. Så ofattbart starka tillsammans. Strålning. Cellgifter. Hormonbehandling. Operationer... I september kom det första positiva beskedet, Anders helevetestumör var borta. Senare under hösten (under samma dag som Anders opererade bort den andra tumören) kom det andra positiva beskedet; att Annas tumör var borta. Och i januari kom det tredje positiva beskedet; att Anders var fri från båda cancertumörerna. I januari kunde vi andas ut och börja bearbeta allt som hänt (och Anna kunde fortsätta sin efterbehandling). Innan dess har det handlat om att överleva dag för dag. För mig har det tagit tid att bearbeta. Och att landa. Jag har behov av ett avslut. För mig funkar det inte att klippa armbandet. Jag har tagit av mig det, men kommer nu att ta på mig det igen. För det armbandet är en del av livet. Jag tänker istället att jag vill förmedla den enorma tacksamhet jag känner. Tacksamhet att vi vår familj har kommit varandra närmare. Tacksamhet till cancercentrum i Eskilstuna för den fantastiska vård min syster fått. Tacksamhet till de läkarteam som mött Anna och Anders i Örebro och Eskilstuna och som gör att de idag lever utan cancer. Jag hoppas att detta kan göra att de kan göra samma fantastiska jobb för fler drabbade. Mitt sätt att avsluta och att "pay it forward" är att skicka tackkort till läkarteamen i Eskilstuna och Örebro, men kanske framförallt att be er, att hjälpa mig, att hjälpa fler. Tack!