Moa & Team Hjalmarstål

Av Moa Szybalsky Hjalmarstål

23 maj 2018

Det är egentligen ingen större skillnad på din och min livssituation. Båda vet vi att vi skall dö - men inte när - enda skillnaden oss emellan är att jag vet av vad. Den femte mars 2018 vaknade jag upp i en sal på Sunderby sjukhus omgiven av hjältar till vårdpersonal, ditresta vänner och familjemedlemmar - och inte i Berlin som ju var tanken. I två dygn hade jag istället befunnit mig någonstans mellan liv och död i en respirator - som ett resultat av tre krampanfall. Ytterligare ett dygn senare var jag medveten nog för att ta emot följande information; - Du fick krampanfall som ett resultat av en svullnad på höger sida av din hjärna, svullnaden sitter runt en tumör. Vi har anledning att tro att den är elakartad - men vi kan inte säga säkert förren efter operation. Som vilken annan människa som helst ville jag veta VARFÖR den var där. Hitta något att skylla på - men så fungerar inte cancer (tydligen) - det behöver inte alltid finnas ett varför. Du kan DÄRFÖR helt enkelt vara 31,5 år gammal och bara ha haft otur. Och tre veckor senare konstaterades just det - att oturen var ett faktum som i mina journaler idag benämns som en Astrocytom grad tre av fyra på skitskalan. Jag förstår att det antagligen säger er lika lite som det sa mig, då. Men låt mig sammanfatta det såhär; Jag kommer (med stor sannolikhet) nog inte bli så himla mycket äldre än såhär. Jag kommer (med stor sannolikhet) nog missa majoriteten av vårt barns liv. Hen kommer (med stor sannolikhet) nog behöva förklara att hens mamma är död när klasskompisarna frågar vad just hens mamma jobbar med. När jag och min man (med stor sannolikhet) gifter om oss nästa år har ”tills döden skiljer oss åt” därför fått en helt ny innebörd. Jag som skräck-skrattade mig igenom hela vår första vigsel kommer (med extremt stor sannolikhet) därför gråta mig igenom hela denna. Jag tror inte på att säga att det är orättvist att någon blir sjuk, för det förutsätter att det någonsin är rättvist? Min cancer ÄR obotlig men behandlingsbar, så för mig handlar det därför inte om att ”besegra” utan istället om att lära mig LEVA MED den - så länge jag bara kan. Knäppt va? Att något som kommer bli min död - för mig nu istället handlar om liv. Det är just därför Cancerfondens arbete är så oerhört viktigt för mig, för oss - för tack vare forskningen ges jag idag ändå möjligheten att våga skriva nog. Jag vågar hoppas på att jag får vara där när vårt barn börjar skolan, att vi får förverkliga vår dröm om att bo i Berlin och att vi får åka på valsafari och se späckhuggare på riktigt - bland annat. Tack vare forskningen vågar jag ändå tro att tid fortfarande finns, för mig, för dig och för oss. DÄRFÖR ber jag nu om er hjälp att ge fler det enda som inte går att sätta ett pris på - tid. 140308 gifte jag mig med min man och bildade det som kommit att kallas #teamhjalmarstål - ett lag som idag är mycket större än oss två. Det inkluderar även DIG som nu väljer att heja på oss. Så låt oss tillsammans hjälpa och heja genom att låta datumet för vår startsignal också bli en startsignal för alla de som är kvar, även när jag inte är det. All kärlek och go team! / Moa (Charlotta Karma) Szybalsky Hjalmarstål Varmt välkommen att följa med mig och #teamhjalmarstål på Instagram: @karmahjalmarstal