Min man fick cancer

Av Annika E

22 april 2014

Den första helgen efter beskedet var hemsk. Overklig. När vi bara hade beskedet från läkaren, ”Det här ser inte bra ut, du har cancer.” Det känns fortfarande overkligt. Att berätta för barnen... älskade fina döttrar, A och E. Berätta att deras pappa har cancer. Samtidigt, så skönt att dom är vuxna, vi stöttar varandra. Allihop.E uttryckte det så klokt: ”Jag känner mig inte gammal nog för sånt här.” T höll med, han kände sig inte heller gammal nog, och 43 känns ju lite för ungt för att drabbas av cancer. Samtidigt, det drabbar barn. Och det drabbar dom som har små barn. Det är värre. Forskningen är så otroligt viktig, fler och fler får cancer, men fler och fler räddas också.Vi tar ett litet steg i taget. Det första stora steget var att röntgenbilder visade att det antagligen inte har spridit sig. Nästa stora steg var första operationen. Nu hoppas vi att allt fortsätter att gå bra. Jag har skrivit dagbok som en ventil under tiden. 17 mars 2014 Fuck cancer. Jag förstår att det är så man skriver, för det är så det känns. Fuck cancer. Jag är så himla trött på den, och ändå är det inte jag som är sjuk, jag är bara anhörig. I drygt en månad har den funnits hela tiden, i tankarna, i vardagen.Det var den 14 februari vi fick beskedet. Alla hjärtans dag. Jag minns inte om vi hade planerat att göra något särskilt; ibland köper vi något till varandra, ibland äter vi lite extra festligt, ibland blir det bara en puss.Det jag minns är telefonen som ringde 10:40, och T. – Det här vill du inte höra. – Säg. – Cancer. – Kom hem. Jag minns hur vi bara grät och kramades. Hur jag sa att allt skulle bli bra. Hur jag tvingade T att säga samma sak.Det är så jobbigt att stå bredvid och se den man älskar ha ont, inte må bra. Det känns så orättvist att ha en kropp som fungerar. Jag skulle vilja ge lite av mig, mitt immunförsvar, allt. Jag vill vara stark. Samtidigt är jag svagare än någonsin. Jag som aldrig har ont i huvudet har haft ont i en månad. Jag sover tio timmar per natt och är ändå trött. Jag gråter i smyg, som om att visa att jag är ledsen skulle bekräfta hur sjuk han är. Jag tror allt kommer att gå bra, men jag är så rädd. Rädd, skräckslagen att det inte gör det. Det är T som vågar prata om det. Vad som händer om…Jag ser hur han fixar saker här hemma som han vet inte kommer bli av annars. Ett donationskort ligger plötsligt i byrålådan. Jag får nästan panik av att han ens tänker i dom banorna… Samtidigt måste han ju få göra det.Fuck cancer.Oron och väntan. Att inte riktigt veta. Det finns inga garantier eller självklarheter. 27 mars 2014 Det ska bli så skönt när operationen är över. Jag är rädd. Folk säger att man måste tänka positivt. Ja, det är klart vi gör, och jag tror allt kommer gå bra. Men jag är rädd. Och alla småsaker blir värre. Jag vill absolut inte bli sjuk/förkyld och smitta T, att sitta på tåget ger mig bacillskräck. Jag bara vill, vill, vill att operationen ska vara över. Att allt ska ha gått bra. Gråten i halsen hela tiden. Både av oro och av tanken på den omfattande operationen och den långa tiden efter när T ska läka, allt han ska behöva gå igenom. 1 april 2014 Vi fick fortkörningsböter i går. T ville ut och åka lite bil eftersom han antagligen inte kommer kunna köra på ett par månader. Körde 60 på 50-väg. Polisen måste trott vi var tokiga när vi bara satt och skrattade åt ironin i det hela. I morse satt det en jättestor spindel i handfatet. I dag är det operationsdag. Pyttesmå bryderier och stora bryderier. Det kommer vara två kirurger med och operationen kommer ta hela dagen, säger dom. En sån här typ av operation gör dom bara en gång varannat år tydligen.Tänker på T hela tiden. Ångrar att jag tvättade sängkläderna, jag hade velat att det luktade av honom när jag går och lägger mig. 1 april 2014 Väntan väntan väntan. Ringer avdelningen och frågar om han har kommit tillbaka än. Första timmarna gick an att vänta. Det blir jobbigare ju längre tiden går. Kryper på väggarna. Gör en liten utflykt. Pusslar på nya stora pusslet som är inhandlat enkom för att få den här dagen att gå. Är så glad att A är här hela dagen. Saknar E, som blev sjuk. 1 april 2014 Åh! Sån lättnad och lycka! T ringer från uppvaket, nio timmar senare. Trött, och orkar bara berätta att allt gått bra och att han ska ligga kvar på uppvaket tills i morgon. Oro, rädsla, spänningar rinner av. Jag känner hur hela mitt ansikte, hela min kropp, ler lyckligt och avslappnat; äntligen. Jag längtar efter att krama honom.Tack.Jag känner mig så otroligt tacksam över sjukvården vi har. Att det finns duktiga kirurger, kunskap, utrustning och resurser. 2 april 2014 Han har så ont... och dom får inte smärtlindringen att funka. Han fick åka tillbaka till uppvaket. Jag önskar jag kunde byta med honom ett tag. Har suttit flera timmar och väntat medan han är på uppvaket. Det känns väldigt skönt att jag hann träffa honom en liten stund i alla fall. 2 april 2014 Pratar med kvällssköterskan på telefon. Han får sova på uppvaket i natt igen. Eller postop, som dom säger. Han har ont och smärtlindringen funkar inte. Jag bara gråter och önskar så att jag kunde få sitta bredvid honom. 3 april 2014 T har fått eget rum på postop, så jag har kunnat sitta där nästan hela dagen. Det var så otroligt skönt att träffa honom så länge. 5 april 2014 Som T sa i början, efter beskedet, innan vi visste om det spridit sig, innan vi visste att det fanns en chans... ”I bästa fall blir det här en väldigt jobbig resa.”Det är så man får tänka, det som är nu är det bästa, även om det är jobbigt. Jag saknar honom och det är jobbigt att se hur besvärligt han har det. Jag skulle så gärna vilja ta över en liten bit åtminstone. Jag längtar efter vår helt vanliga vardag. 8 april 2014 Det verkade som det gick åt rätt håll. Jag åkte till jobbet. Bakslag. Det krånglar. Jag sitter 20 mil från honom och gråter på tåget. FAN. FAN-FAN-FAN-FAN! 13 april 2014 Hela tiden, tre steg fram och två tillbaka. Det går åt rätt håll i alla fall. Jag längtar tills han kommer hem. 14 april 2014 Känner min som en mes som bara gråter hela tiden. Det är ju han som är sjuk. Önskar jag kunde göra mer. Klyschiga meningar som, ”Det är inte hur man har det, det är hur man tar det” ekar i huvudet. Berättelser om människor som drabbas av sorg och kris och som är så starka i krisen. Jag känner mig inte stark. Jag känner mig bara ledsen och otillräcklig. 14 april 2014 Det verkar som han får komma hem i morgon. Jag blir alldeles pirrig och glad, nästan nykär. Det ska bli så skönt att ha honom hemma igen. Jag till och med tycker det ska bli mysigt att han ligger här och snarkar. Svårt att somna i kväll igen, men av en skön anledning.