Håkan Pettersons familj MOT cancer!

Av Pia Clerté

27 december 2014

Du älskade när man killade dig i håret och satt godmodigt och lät oss göra hottentottfrisyrer i ditt lockiga hår. Min favoritanekdot om dig är den när du somnade hos frisören (jag tror det kan ha varit i Kina) och de passat på att inte bara ansa, men faktiskt klippa ögonbrynen på dig, så att vi knappt kände igen dig när du kom hem… Du tog med oss ut i skogen för att plocka svamp och på fisketurer till slussen där vi metade abborre i mängder. Du hade med dig fantastiska objekt hem från dina resor, utsnidade skulpturer i jade, tavlor med främmande motiv, buddhastatyetter och skrämmande masker. I mina barnaögon var du en hjälte och en upptäcksresande som var ute och upptäckte nya länder och ställen, och det där kontoret som jag ibland fick följa med till på B_R_U_K_S_H_O_T_E_L_L_E_T, som var det första ord jag kunde läsa vid fyra års ålder, det var bara en täckmantel för ditt egentliga jobb som spion och riddare. Om du i ärlighetens namn ibland var ganska frånvarande under min uppväxt, genom många resor och sena jobbkvällar med en hel del representation som lade grunden för ditt sporadiska uppdykande i min tidiga minnesbank, så har du visat dig vara världens bästa morfar/farfar. Du har gett prov på ett oändligt tålamod med alla barnbarnen, redan från deras första månader då du kunde gå runt med dem i famnen i timtal tyst nynnande medan du snusade på deras fjuniga hår. När barnbarnen sedan blev större så visade du dem hur man täljer en barkbåt, du var deras förebild och de gick gärna och bar på ett verktyg två steg bakom dig när du ”fixade” något i sommarhuset i Lakbäck. Du introducerade även barnbarnen för din passion, golf, samt tog med dem till badhus, lekpalats och Mulle Meck där de lekte i hjärtans lust medan du godmodigt väntade på att de skulle bli trötta. I mitt minne är du en stor tystlåten tålmodig man som inte ofta visar sina känslor, men med en stark känsla för familjen och ett generöst sinnelag. Vi var alla beredda på att Alzheimers sjukdom långsamt skulle bryta ner dina minnen av oss. Vi stålsatte oss inför denna prövning och barnbarnen gjorde reguljära ”Vad-heter-jag?-checks” för att se ifall du mindes dem (vilket du alltid gjort hittills). Men vi var inte beredda på detta… Du fyllde 72 år den 14 december och på julafton fick du komma hem på permission från Hjärt- och Lungavdelningen på Gävle Sjukhus där du legat några dagar för en lunginflammation som proven visade vara lungcancer, och jag är så glad att jag och mina barn fick fira julafton med dig och mamma. Vi fick beskedet dagen före julafton att din cancer är så långt gången att vi skall ta tillvara alla tillfällen nu, och ”inte vänta till sommarlovet” som en läkare uttryckte sig. Denna insamling är i hela familjens namn MOT cancer. Min lilla pappa, jag älskar dig! Jag vill inte att du skall dö! Jag HATAR cancer! Din dotter Pialutten