Gustaf Uggla

Av Caroline Uggla

13 april 2018

Den 13 april är det pappas födelsedag. Vår pappa har alltid haft inställningen att ingenting är omöjligt, att allt går att fixa. Det är så jag sett honom – fixaren, den som har koll på läget. Särskilt tydligt var det på familjeresorna, pappa var van vid att resa och hade varit med om det mesta, så vi var alltid trygga. Likaså om somrarna på segelbåten när det lutade så mycket att jag kunde nudda vattnet utanför sittbrunnen. Pappa sa bara lugnt att jag skulle släppa på skotet om det kändes läskigt. Inga konstigheter, alltid trygg. Men 2017 var det något som pappa inte kunde fixa – han hade drabbats av cancer. Vår ena stöttepelare vacklade och golvet blev liksom ostadigt. Hela tiden höll vi hoppet uppe om att det skulle bli bättre, att sjukvården och cancerforskningen kommit så långt att de kunde rädda honom. Såklart. Allt går ju att fixa hade vi lärt oss. Men i mars 2018 händer det värsta ändå och vi förlorar vår pappa. Innan vi knappt ens hinner förstå allvaret så fullkomligt rasar golvet under oss. Vi har alltid haft svårt att säga c-ordet i vår familj, helst bytt kanal om det kommer upp på radio eller tv. Men det faktum att minst 1 av 3 någon gång under livet kommer att få en cancerdiagnos är svindlande och inget vi längre kan undvika genom att byta kanal. Jag har nu förstått att allt inte går att fixa, men jag har också förstått att forskningen hela tiden går framåt och att fler överlever idag än för bara 10 år sen. Det har alltid känts viktigt, men aldrig så viktigt som när det drabbar någon man älskar. — Då pappa alltid haft massa projekt i gång (så sent som i februari 2018 blev jag och min bror klara med en jubileumsbok som pappa initierade och projektledde) så känns det naturligt att starta ett projekt i pappas namn, ett projekt som egentligen aldrig tar slut. Detta är min födelsedagspresent till dig, vår älskade och saknade pappa.