Eva-Lena

Av Håkan Jörgensen

27 januari 2021

1991 åkte jag till Australien för att ”hitta mig själv”. Jag hittade Eva-Lena. Eva-Lena blev en del av mig. Älskade Eva-Lena! Trettio år, ganska exakt, var du en del av mig. Nu finns du bara i mina minnen men jag kommer inte att sluta rådfråga dig, och ”älta”. Vem är jag nu, utan dig? Hälften, eller mer, av mig finns inte mer. Vi reste jorden runt under nästan ett decennium och jobbade med dykning och annat kul. Vi gjorde det vill ville och upplevde så mycket glädje och äventyr ihop. Vi såg världen och levde livet. Vi åkte skidor, lagade god mat, dök med hajar, mantarockor och undersökte vrak från andra världskriget, fixade med huset, ”återhämtade” oss på Öland och planerade och drömde om nya resor. Det var inte många stunder vi var ifrån varandra fysiskt, mentalt var vi det aldrig. Vi försökte anpassa oss till Svenssonlivet i Sverige och skaffade två underbara barn på det sätt vi tyckte kändes bäst för världen. Tillsammans har vi framgångsrikt kämpat för rättvisa och humanism, ibland mot myndigheter som ”Team Håkan Bråkan”. – Eva-Lena, vi var oslagbara tillsammans och livet kommer att bli så fruktansvärt tomt utan dig. De sista åren kämpade du starkt mot din jävla cancer. Du ville inte veta detaljer och du ville inte omgivningen skulle veta så mycket heller. In i det längsta skyddade du dig, och oss, från den hemska sanningen som vi alla innerst inne visste skulle komma ikapp oss. Du hade en mycket stark integritet. Du hade världens största hjärta och skapade lugn, glädje, värme och harmoni. Vi delade egenskaper som envishet, nyfikenhet, och ett jordnära synsätt på livet. Ditt ordningssinne kompletterande mitt kreativa kaos. Din rationalism kompletterade min emotionella personlighet och du räddade mig många gånger när jag var blåögd. Din konkreta och tydliga enkelhet kompletterade mitt överanalyserande filosoferande. Vi kompletterade varandra på alla vis och fanns alltid för varandra. Det är så orättvist att världens finaste fru och mamma, även dotter, syster, faster, kusin och vän, ska behöva lämna världen så tidigt. Du skulle ju bli världens bästa farmor och det var så mycket vi hade kvar att göra. Vi lovade varandra ”tills döden skiljer oss åt”, men det skulle ju inte bli så här. Alltid din Älskar dig ❤️