Caroline Johansson

Av Thorleif Lundberg

8 maj 2019

En fantastisk text av Sabina. Medans jag plockade upp min välvässade penna och lade upp mina luktsuddigum på bänken i raka rader så hade du redan parkopplat lamporna så de lös på exakt rätt ställe. Och innan jag ens hade funderat vart den röda kabeln skulle gå, så hade du listat ut vart alla kablar hörde hemma. Jag renskrev sedan hur vi (du) hade gått till väga med vårt arbete. Jag skrev perfekt och suddade så fort det blev lite fult. Du sa att min skrivstil var den finaste av alla. Och jag förfasade mig lätt över din. Den var absolut läsbar och innehållet var alltid on top såklart. Men jag tyckte att du kunde anstränga dig så att det blev lite finare, men det var inte så noga sa du. Så jag skrev mer än gärna åt oss båda. Jag slog in mina böcker med totalt slätt papper. Du var inte så noga, så jag fick gärna slå in dina böcker också. Då mådde jag kaka när även dina böcker fick papper och etikett som satt helt rakt. Och innan jag ens hade lagt ut kompassen på kartan och försökte lista ut vilket håll vi skulle springa så var du redan på väg mot kontrollen. - Kom, vi ska hitåt! ropade du. Och jag följde efter dig. I nio år i skolan följde jag dig, och du följde mig. Vi var så fantastiskt olika, men som vi hängde. Vi var bästa kompisar med killarna. Ibland sa vi att vi borde bli mer tjejiga så killarna kanske kunde se oss som mer än bara kompisar. Varje gång vi bestämde detta, så höll det i en kvart ungefär. Sen var det fotboll på rasterna hela tiden igen. I efterhand var det egentligen inte ett dugg svårt att förstå var ditt extremt snabba parkopplande skulle ta dig. Det tog dig ända till USA där du lärde dem hur man bygger bilar. Och däremellan var du med på TV och berättade om bilarna som du tog fram i Torslanda. Bara en sån sak. Vi var olika men vi fick samma jävla skit i kroppen. Vi fick olika utgång. Vem skulle jag blivit utan dig ❤ Tack för att du försökte lära mig parkoppla. Och tack för att du lät mig hållas och slå in dina böcker.