Älskade mamma

Av Angelica Svensson

14 november 2022

"Natten till i torsdags kändes allt annorlunda. En större tystnad svepte in i rummet. Du sov mer än vanligt och jag ville nästan väcka dig. Tänkte att det är bra att du vilar dig starkare. Jag var också riktigt trött. Mina senaste nätter hade varit långa och tankarna många. Alla tårar i mörkret hade tröttat ut mig. På morgonen sa du att du inte förstod att man kunde vara så trött. Jag kunde knappt se dina vackra ögon längre. Bara litegrann. Där fanns en svag röst. Du fick i dig lite smoothie och sa att det var gott. Du fick hålla Belle i handen och peta på hennes små tår. Jag masserade dina ben och du berättade hur skönt det var. Men du kände dig så trött. Ljuset sken in i rummet och ännu en vacker dag med blå himmel uppenbarade sig. Jag skulle ut och njuta åt dig en stund, hämta syre och kraft åt en ansträngd kropp. "Jag kommer snart tillbaka mamma. Vi kommer snart tillbaka. Jag älskar dig." Jag log mot dig med all min kraft samtidigt som jag höll på att kvävas inombords. Ångesten att skiljas åt var ofrånkomlig. Jag vet inte om jag tänkte att så länge jag är kvar här så kommer du ju att leva? Sedan gick jag ut ur rummet. Jag kände hopp mitt i all förtvivlan. Två timmar. Jag åt lunch ute i solen med människor jag älskar. Jag kunde skratta och prata om andra saker en stund. Jag kunde ta djupa andetag åt oss båda två. Jag kunde njuta av den blåa himmelen. En bit av dagen. Upp i hissen igen till våning 5 med min familj. Martin var med mig nu och jag kände tacksamhet. Ville att han skulle få träffa dig igen. När vi klev in i rummet låg du där och andades kraftigt och högt med stängda ögon. Det kändes som att något kramade ihjäl mig alldeles för hårt inombords. Jag sa att jag var där. Att vi var där och bad dig svara. Du andades fortfarande kraftigt i samma takt men jag hörde något som lät som ett svar. Du bekräftade att du var där. Som du kämpade för oss! För det du älskade och uppskattade i livet! Jag höll hårt i din hand. Jag är med dig sa jag. Jag är här. Tillkallade en läkare som konstaterade med en nickning att vi var nära. Mitt i allt tappade jag ord. Vad skulle jag säga? Skulle jag acceptera detta? Jag var tvungen att göra det. "Mamma, ser du Kreta framför dig nu. Där är vi. Kommer du ihåg våra resor dit." Helt plötsligt blev jag lugnare i rösten och började prata om våra dagar där. Grekisk yoghurt till frukost på balkongen, timmarna i solen på stranden, värmen, grekisk sallad och annat ljuvligt i restaurangen som vi åt på varje dag och kväll för att vi ÄLSKADE maten och den trevliga personalen där. Någonstans där efter hörde jag att du andades tystare, långsammare, svagare. Till slut hördes inget och jag höll min hand en bit framför ditt ansikte och förstod att livet aldrig kommer att bli detsamma. En solig eftermiddag den 22 september 2022 somnade du in. Du flög kanske iväg direkt till Grekland där morfar låg på sandstranden och väntade på dig. Jag vill tro det. Tack för att du fick mig lugn i allt kaos mamma. Jag är ledsen att jag inte kunde följa med dig längre. Höll din hand så länge jag kunde. Sorgen är kärlekens pris stod det i broschyren jag läste samma morgon. Så är det väl. Jag tar med Belle till Grekland nästa år så ses vi där. Älskar dig. "Man väljer inte sin mamma men dig hade jag valt 100 gånger om." Citerar min lillasysters ord från ett gammalt Alla Hjärtans Dag-kort som vi fann i ditt vitrinskåp igår. Jag håller med henne och lägger gärna till en nolla. " Mamma föddes den 8 december 1964. Hon blev 57 år. Fick inte mer tid än så. Hon brottades med cancer i tre omgångar i 18 års tid innan kroppen inte längre orkade mer. Hon är min och min dotter Belles stora hjälte. Till mammas minne och inför hennes födelsedag har jag startat den här insamlingen och uppmuntrar alla att skänka en slant till forskningen så att vi kan se till att besegra cancer en gång för alla. För alla dom som vi älskar. För mamma i himlen.