"Livet är här och nu"
När Bijana Theanoars storasyster Serva dog i cancer förlorade Bijana också en del av sig själv. Att ta hand om sin systers dotter får Bijana att klara dagarna.
Inte ens när de sa att hon hade en månad kvar trodde jag att min syster skulle dö. Jag hörde läkarens ord men kunde inte förstå.
Serva var så ung, 38 år. Hon sa till mig: ”Vi måste lösa det här”. Det kändes som om jag hade hennes liv i mina händer.
Tidigare var jag den svaga systern, men på något sätt fann jag styrka. Samtidigt var det som om jag befann mig i en bubbla de dryga två åren då hon var sjuk i äggstockscancer, frånkopplad från verkligheten.
Jag minns ett tillfälle då jag klev av spårvagnen i stan en vacker och solig dag. Människor var glada. Allt snurrade runt mig, livet pågick som vanligt. Jag kände mig så ensam.
Jag var rädd för att sova.
Även om jag inte kunde tro att Serva skulle dö kändes tiden knapp. Jag var rädd för att sova. Det fanns så mycket jag ville säga och göra. En dag när jag gick till affären fick jag en plötslig känsla att nu kommer hon att dö. Jag grät genom hela Coop, kunde inte sluta.
Den kvällen dog Serva hemma i sin lägenhet.
Det var lugnt och fridfullt, men jag visste inte hur jag skulle agera. Jag ville fly. Vår lillasyster pratade med Serva, fram till sista andetaget.
Jag ringde hemsjukvården, ringde Servas bästa vän, tittade till Servas dotter. Jag var överallt och ingenstans. Jag önskar att jag hade kunnat sitta ned lugnt.
Jag förlorade så mycket av mig själv.
Den första tiden efter Servas död avskärmade jag mig. En del av mig var borta och så är det fortfarande. Jag förlorade så mycket av mig själv. Vi var systrar och bästa vänner.
Som barn i Iran var Serva min trygghet. Hon var ett år äldre och visste alltid vad som skulle göras. När bomber föll och jag stod stel av rädsla tog Serva min hand och vi gick tillsammans till skyddsrummet.
Ge en gåva
Med din hjälp kan vi besegra cancer.
Serva älskade livet och levde det till fullo. Jag var inte riktigt så. Men det som hände henne gjorde att jag insåg att allt kan ändras på en sekund. Serva lärde mig att livet är här och nu. Musik, mat och sällskap var en stor del av hennes liv. I hennes hjärta fanns plats för alla.
Jag är glad att vi, trots att vi inte trodde att hon skulle dö, tog vara på tiden. Sista julen reste alla tjejer i familjen till Thailand. Den resan betydde mycket både för Serva och oss andra. Hon älskade Thailand och vi fick tid tillsammans, tid att bara vara.
Jag ångrar att jag inte ställde fler frågor.
Jag saknar henne men tror att vi kommer träffas igen. Serva sa att hon skulle komma tillbaka som en fjäril och en gång satt jag på ett kafé i Thailand med en vän. Hon åt frukost, jag rökte en cigg. Serva brukade alltid säga: ”Ät frukost först”. När vi satt där kom en tant med en fruktvagn, och framför henne flög en jättefin fjäril. Jag tror att det är Servas sätt att förmedla att hon finns hos mig. Och även om det inte är så, så skänker tanken glädje.
Det jag kan ångra är att jag inte ställde fler frågor. Serva var alltid stark och positiv, men i efterhand har jag undrat om hon var rädd. Den enda gång jag kunde märka ångest och oro hos Serva var när hon såg på sin dotter Hanifa.
Att Serva gav mig ansvaret att ta hand om Hanifa får mig att klara mig genom dagarna. Det är min största drivkraft. Och när jag tittar mig omkring känner jag att Serva inte är borta. Hon finns i fjärilarna och i alla planer jag har.
Berättat för Lina Norman
Ge en gåva
Med din hjälp kan vi besegra cancer.
Liknande innehåll
Vill du få information om vårt arbete för att besegra cancer?
Genom att gå vidare samtycker jag till att mina personuppgifter behandlas i enlighet med Cancerfondens integritetspolicy.
