Att säga ”jag älskar dig” när någon håller på att dö betyder så mycket mer

Det var inget nytt att Sarah mådde dåligt. Hon hade legat inlagd på gyn för 6-7 år sedan eftersom hon hade ont i magen. De bara antog att det hade gynekologiska orsaker så inga andra undersökningar gjordes och inget hittades. Det gör mig förbannad när jag tänker på det.

Våren 2022 mådde hon dåligt igen och då gjordes en gastroskopi men ingen koloskopi, vilket de borde ha gjort. I magsäcken hittades inget. Men hade de gjort en koloskopi hade de sett tumören i tarmen.

Tjocktarmscancern hade spridit sig

Hennes läkare tror att hon kan ha burit på sin cancer i 10 år innan den upptäcktes… Men när vi till slut fick beskedet att det var tjocktarmscancer kändes det ändå som en bra nyhet. Många överlever tjocktarmscancer och framför allt i så ung ålder. 

Men cancern hade spridit sig. Sänkan behövde gå ner för att hon skulle kunna börja med cellgifter men hon fick infektioner och de hittade inget penicillin som hjälpte. Hennes kropp började stänga av.

De opererade och tog bort bland annat en stor del av tarmen och livmodern. De fick också bort en stor del av cancern. Men det var då de upptäckte att äggledarna drabbats av nekros, vilket sprider sig snabbt. Cellgifter skulle aldrig fungera.

Vargstorasyster och ledljus

Sarah var en person man la märke till. Om man har träffat henne så minns man det. Hon var stor i sin person - pratade mycket och tog plats. När vi var 6-7 år var hon tonåring och snyggaste tjejen i skolan. Hon bar med sig det självförtroendet hela livet. Och hon var rolig – ett riktigt jävla original!

Men hon var också väldigt omhändertagande och fin. Hon hade alltid stöttande ord och råd att ge till de som behövde det. När jag var yngre och kämpade med depression var det hon som hjälpte mig att ta tag i det. Hon ordnade så att jag fick träffa en psykolog.

För oss syskon var hon som en vargstorasyster. Hon tog smällar för oss och var vårt ledljus. Hon banade väg. Hon var 10 år äldre än jag och när det var bråkigt hemma tog hon hand om mig och min andra syster.

Jag vet att hon var otroligt stolt över alla oss syskon. Hon kom alltid på alla våra matcher, spelningar och shower som vi hade. Så fort hon fick chansen var hon med. Hon var genuint stolt.

Hon offrade nog mycket för oss. Jag tänkte mycket på det även när hon levde. Jag kunde få dåligt samvete när hon kämpade så mycket. Då hon bortsåg från sina egna trauman för att ta hand om oss. 

Kärlek, musik och frustration

Sarah hade många vänner, och drömmar som inte gick i uppfyllelse tyvärr. Hon ville hålla på med musik och det gjorde hon. Det var ju hon som introducerade mig och min andra syster för musiken… På begravningen sa hon som höll i den att ”Sarah talade fyra språk – svenska, finska, engelska och ett fjärde språk - musik…” Och musiken gav hon till oss.

Hon blev klar med sin lärarexamen ungefär 2 veckor innan hon fick reda på att hon hade cancer. Då hade hon precis landat i sådant hon tyckte var kul. Hon var musiklärare och sjöng också på scen. Men vägen dit hade varit lång. Jag har en del skuldkänslor att hon offrade sig för oss. Om hon inte hade gjort det så kanske hon hade hittat sin bana tidigare.

Sarah talade fyra språk – svenska, finska, engelska och ett fjärde språk - musik…

Vi pratade alltid jättemycket om allt, men inte just om att hon tog hand om oss. När man är så otroligt nära som vi var är det lätt hänt att man blir frustrerad och irriterad, trots att man älskar varandra. Hon hade en väldigt stark personlighet, som jag själv ju också har. Och även mina andra två syskon.

Sarah hade mest skinn på näsan och hon tog för sig. Hon var kompromisslös och envis som fan. Det var en sån grej som kunde utkristallisera sig i olika typer av bråk och stundtals hade vi en toxisk syskondynamik.

Allt bottnade i kärlek mellan oss men om man inte har de rätta verktygen för att ta hand om sitt psykiska mående kan man känna sig kritiserad. Så jag tror att vi ibland kände att vi kritiserade varann. Hon kände kanske press från mig också. 

Men allt det där försvann i samma ögonblick som vi fick veta att Sarah var sjuk. Då blev alla de där frustrationerna och irritationen till ingenting. De försvann på en sekund och det var en stor lättnad. Att år av tjafs bara blev kärlek. Det var skönt.

I sig var det en ny upplevelse för mig - att bara lyfta henne, ge henne kärlek och berätta hur mycket jag älskar henne. Att säga ”jag älskar dig” då, när någon håller på att dö, betyder så mycket mer. Jag hade aldrig upplevt det. Hon var väldigt beredd att ta emot den kärleken också.

”All in” och rätt in i kaklet

Jag hade möjlighet där och då att pausa allt och bara vara med Sarah. Hon bodde ju också i Stockholm, precis som jag. Vi hade nog båda ett sår som vi ville läka. Vi tog bara bort skogen för alla träd och kände ”det är ju vi, det har alltid varit vi.”

Att det bråkades och så, det beskriver en viss typ av relation. Vi var verkligen de som gjorde att folk undrade ”Hur nära är de?!”. Vi hade byggt en relation där vi var villkorslöst och obehagligt nära. Vi har gjort tjänster åt varandra, bett om hjälp och haft högt i tak.

Hur tufft det än var mellan oss stundtals så fanns det aldrig att vi skulle lämna varandra. ”Du kan sparka och slå mig och kalla mig vad du vill. Men jag kommer aldrig lämna dig.”

Strax innan påsk ville hon åka hem från sjukhuset. Jag och mina syskon fattade ingenting, hon hade ju njursvikt? Vi sa till henne att hon inte kunde åka hem - hon behövde ju vård. Men hon ville inte vara kvar, hon ville bara hem. Vi förstod senare att hon hade fått veta att hon inte kunde botas. Men det sa hon inte till oss. Hon levde i 4 veckor efter det.

Vi förstod senare att hon hade fått veta att hon inte kunde botas. Men det sa hon inte till oss. Hon levde i 4 veckor efter det.

Den sista veckan grät jag nästan oavbrutet. Jag fylldes av så mycket empati för den personen jag älskar och blev ledsen för att hon ska missa allt nu. Hon som var den som ville vara med på allt.

10 dagar innan hon dog var vi på Beyonces konsert och hon dansade i publikhavet. Sjuksköterskorna blev väldigt förvånade när jag berättade det för dem. Hon gick ”all in” och körde rätt in i kaklet. Precis så som hon var. Hon levde verkligen fullt ut.

Känner hennes närvaro

Men mot slutet kändes det som hon höll kvar för vår skull och då var det vi som sa ”det är okej, du kan släppa taget nu.” Vi låg bredvid henne i sängen och grät och sa att vi kommer ta hand om mamma och pappa. Vi kommer ta hand om alla.

Mot slutet kändes det som hon höll kvar för vår skull och då var det vi som sa ”det är okej, du kan släppa taget nu.

Vi liksom lyfte ansvaret från hennes axlar. Vi satt och höll henne i handen och höll om henne. Vi visste att vi skulle behöva ha det samtalet med henne. Även om det inte var okej, så sa vi så för hennes skull - att hon kunde släppa taget nu. Sedan bad hon oss att gå. ”Så, nu får ni gå”. Det var det sista hon sa.

Den 23 maj gick hon bort, bara 41 år gammal, men jag känner fortfarande hennes närvaro. Skulle hon bara vara borta så vore det så tragiskt, det går liksom inte. Hon visade sig sist jag flög. Det är något med regnbågar som blivit en grej.

Under den sista tiden med henne såg vi en stor regnbåge. En sådan vacker där man kunde se både början och slut. Och sedan dess kommer de ofta. Och sist jag flög så var det en regnbåge som följde efter flyget. Och det var så självklart att det var Sarah. Då kände jag att hon var där.