Jocke Samuelsson, Tobias Skarpsvärd och Niclas Adman vill skapa en plattform som de själva inte hade.
Nyheter
Publicerad
15 aug 2017

Tillsammans ut ur mörkret

Tre män, mitt i livet och med minderåriga barn, kämpade på varsitt håll när deras fruar drabbades av cancer. Det här är historien om hur de fann varandra och om betydelsen av att kunna kontakta någon som vet vad du går igenom.

Text: Marie Branner Foto: Andrea Björsell
 

Jocke Samuelsson, Niclas Adman och Tobias Skarpsvärd bor i olika delar av Sverige: Norrköping, Gotland och Växjö. De har olika yrken, bakgrunder och fritidsintressen. Två saker förenar dem: de har livskamrater som har gått bort i cancer och minderåriga barn som har mist sin mamma.

  • Niclas förlorade hösten 2014 sin Therese i livmoderhalscancer. Hockeymamman som alltid funnits där för barnen Rasmus, i dag 14 år och Felix, 12.
  • I januari 2015 förlorade Jocke sin Mia i samma sjukdom och blev ensam kvar med barnen Stina och Ville, som i år fyller 10 och 5.
  • Tobias fru Jessica drabbades av kronisk äggstockscancer. Den 4 februari i år avled hon i hemmet, omgiven av sin familj. Tobias största svärta gäller barnen Isola, 8, och Alve, 4 – hur han ska klara att hantera deras sorg.

Det här är inte historien om var och en av dem, inte om familjernas tårar, hopp, skratt och mörker, utan om tre pappor som hittade varandra och nu vill skapa ett nätverk för män i samma situation.

Inget behöver förklaras  

Efter galan Tillsammans mot cancer 2015, där Jocke var med och berättade om sin familjs historia, fick han ett samtal från Britta Hedefalk, specialistsjuksköterska och samtalsterapeut på Cancerfonden.

– Jag har en kille i samma situation som du. Kan han få ditt nummer? Killen var Niclas, som minns det där första samtalet med Jocke väl. Han slogs av hur lika deras fruar hade hanterat sjukdomen och kände en stark önskan om att de borde ha fått träffas. Längre fram förmedlade Britta Hedefalk Jocke och Niclas nummer till Tobias. Jocke svarar blixtsnabbt på frågan vad de tre männen har varandra till.

– Erfarenhetsutbyte, stöttning och nåbarhet. En Messengergrupp med en tråd där vi har fokus på känslor. Inga tips på tisdagsmiddag utan en trygghet: Vad jag än skriver så kommer de att förstå. Ensamheten, oavsett hur många vänner du har, är tung i svåra situationer. Här behöver inget förklaras, säger han.

En grupp utan "killgissningar" 

Tobias uppskattar att de nyfunna vännerna inte svarar lite allmänt eller ”killgissar”, alltså kommer med ett tvärsäkert påstående som egentligen är en gissning eller antagande.

– Jag är ingen telefonmänniska och det vet Niclas och Jocke. Jag kan skicka ett meddelande i vår Messengergrupp och få det värsta ur systemet – de vet vad jag går igenom. För mig har det stor betydelse att se att de har fortsatt att leva, en trygghet att veta att det går att komma ut på andra sidan. Jag ser att deras barn kan skratta och må bra. Just nu har jag svårt att känslomässigt förstå det, men intellektuellt visar de mig att det går att bli glad igen, säger Tobias.

Han berättar ironiskt om sin norrländska bakgrund. Machomannen som aldrig visar känslor eller tårar.

– Där finns inget utrymme att mjäka. Gå ut och bygg en altan i stället. Det finns fortfarande en skev syn på manlighet i samhället.

Han kämpar med bilden av manlig svaghet och styrka.

– Det är så jävla tydligt fortfarande: Om jag gråter hemma och går in på toan för att skölja ansiktet med kallt vatten så klarar jag knappt att se mina röda ögon i spegeln. Den fåniga självbilden av styrka sitter djupt. Niclas har sagt: ”Tårar finns av en anledning, använd dem.” Det tänker jag ofta på.

Visst har Tobias vänner. Och får stöttning via vården. Han har gått i terapi innan vilket hjälpt honom oerhört. Ändå var det skillnad på Jessicas och hans vänskaper. Tobias har upptäckt att han bara hör av sig när det krisar, inte i det vardagliga.

Vardag eller kris

Kontakten med Niclas och Jocke är helt utan trösklar, här slipper alla tre ”vara papegojor”, slipper berätta exakt om läget och bädda in. Här kan vad som helst skrivas när som helst. Också om vardagligheter, här kan de få vara ”vanliga människor” en stund.

– Jessica var orolig för att jag inte skulle ha någon när hon inte finns mer. Så gruppen var viktig för henne också, säger Tobias.

Niclas beskriver sin partnerroll under sjukdom och behandlingar som "fixaren". Att stå bredvid, maktlös inför sjukdomen, men den som tar tag i allt annat: hämtning, lämning, mat, jobb, försäkringskassa och vårdkontakter.

Niclas och Jocke har fantastiska vänner – sådana som inte försvann, inte bara säger ”ring om det är något jag kan göra”. Ändå förstod ingen av dem hur ensamma de var förrän de fick kontakt.

– Kvinnor, kvinnor och kvinnor. Det är kvinnliga sjuksköterskor, kuratorer och kvinnor som bygger upp anhörigföreningar, säger Niclas.

Han menar inte att kritisera, men understryker vikten av att hitta någon som vet precis vad du går igenom. Hur orolig du kan vara för hur det ska gå för barnen, hur du ska klara att vara ensamstående pappa.

Sociala medier underlättar kommunikationen

Niclas skrev på Facebook om cancerförloppet. Dels för att slippa vara en ”papegoja på stan”, dels för att Therese inte orkade. Han, som knappt tyckte sig kunna stava rätt eller tidigare varit öppen med känslor.

– När jag började skriva föll allt på plats. Öppenheten blev ett verktyg att få ur sig allt och gensvaret visar på en effekt: Jag vet att människor som läst började prata om döden och hur man vill ha sin begravning. Att jag var öppen gav dem en öppning att prata, säger Niclas.

När sorgen övermannar honom skickar han ett meddelande till Jocke och Tobias. Men också i de stunder när livet blossar upp.

– Det finns ett liv efter det värsta, fast man inte tror det. Det vill jag förmedla, trots att jag själv har stora svårigheter med att se långsiktigt och tillitsfullt på livet, säger Niclas.

De drömmer om att få finansiering till ett nätverk, en plattform, för män som blir kvar med minderåriga barn. Från Cancerfonden får de i år 24 000 kronor för att driva sitt nätverk.

– Kan vi fixa en samlingsplats för Sverige? Tänk att få två män i samma stad att hitta varandra och ta hjälp av varandra, säger Niclas, samtidigt som han påpekar att de inte är terapeuter.

De vill skapa en plattform för allt det andra: Han kallar det ”öppet spjäll om oss själva, hur vi går vidare, älta vad som hänt, skratta åt våra tonåringars teflonminne eller bara bestämma träff för en bira”.

– Om jag kan bidra till någon som är efter mig i processen bara genom att finnas i ett kontaktnät är det bra. Jag vet ju vad det betyder, säger Tobias. Jocke menar att det fortfarande finns en syn på att det är omanligt att prata om känslor.

– En man ska köra huvudet i kaklet och jobba på, inte börja gråta och misslyckas med det praktiska. Det är kvinnor som bildar anhörigföreningar, det är kvinnor som ringer in till Cancerfondens stödlinje – både som drabbade och som anhöriga. Männen engagerar sig inte utan går och jobbar. Men det funkar inte, säger han.

Vad hade du behövt under de senaste tre åren?

– En kraft som motverkar känslan av ensamhet. Situationen är ju som den är men känslan kan påverkas. Kunna säga ”nu är det för jävligt” och få förståelse och pepp. Veta att någon förstår mig när jag är i det svarta hålet. När värken kommer över hur man ska hantera att barnen är ledsna. Eller om hur livet går vidare. När jag får veta hur det går för Niclas barn blir jag starkare, säger Jocke.

Han har inget emot att bli en ”manlig galjonsfigur” kring stereotyper om manlighet: Att visa att det är okej att vara ledsen, att känslor och sorg inte är tecken på svaghet.

– Jag ser på sorg som ett gift som måste ut. Öppna dörren och släpp ut skiten – det gör fruktansvärt ont men det blir bättre, säger han.

Tobias, Niclas och Jockes råd till pappor som blir kvar

  • Var ärlig mot dig själv och vad du faktiskt känner. Var öppen och ärlig mot din partner, våga prata om hur livet och föräldraskapet ska bli efteråt, det ger ovärderligt stöd senare.
  • Ta hjälp av kurator eller psykolog. Det har du nytta av personligen, i relationen med din partner och dina barn och i relationen med cancern. Boka in tider och tvinga dig dit.
  • Försök att hitta en strategi för att leva vidare. Ta hand om både kropp och själ. Försök förstå att du kan och får njuta av stunder i livet. Du ska inte bara klara av det.
  • Våga be om hjälp och ta emot all hjälp du kan få. Andra vill hjälpa till men vet inte hur.
  • Till släkt, vänner och kolleger: Säg inte ”ring om jag kan hjälpa dig med något”. Var envis, kom med middag, passa barn, hör av dig.
  • Hitta ett nätverk/människor som varit i eller är i liknande sits. Hitta din ventil där du kan älta allt som hänt om och om igen.
  • Tvinga dig att leva. Boka en stugvecka eller Lisebergsbesök med barnen, köp en gran till jul fast du helst vill slippa.
  • Koncentrera dig på en sak i taget, du kanske inte klarar att tänka långsiktigt på länge.

Visa fler