"Tappa håret är mitt trauma"

Anna fick sin bröstcancerdiagnos i höstas. Vi ska följa henne på vägen genom sjukdomen. Nu är Anna mitt uppe i cytostatikabehandling och för en tid sedan fick hon första beskedet om hur tumören reagerat.

"Ju mer jag läst på om sjukdomen desto lugnare har jag blivit" Foto: Tobias Welander

– Går det bra att äta som vanligt?

Sjuksköterskan Karin går igenom helt frågebatteri medan hon fäster en tunn slang i en kateter som sitter i Annas armveck och som ska förse henne med cytostatika under den närmsta timmen.

– Jag fokuserar på glass och chips, skrattar Anna. Jag får i mig ordentligt i alla fall, även om mousserande vin inte är så lockande längre.

En vandrande giftpinne 

Det är en solig förmiddag och Anna ligger redo för sin femte omgång cytostatika på Radiumhemmet i Stockholm. Det är andra gången vi träffar Anna, som vi följer på resan genom bröstcancern.

Förra gången var hon nervös inför behandlingarna som snart skulle dra igång, men nu har oron så gott som lagt sig.

– Ju mer jag läst på om sjukdomen desto lugnare har jag blivit. Innan hade jag ingen relation till cancer och jag förstod inte att det inte behöver vara så allvarligt. Att det inte behöver betyda döden. Och allt blir vardag till sist – även att gå på cancerbehandlingar.

Anna får behandling med två sorters cytostatika för att krympa tumören innan operation, och för att se hur tumören reagerar på behandlingen. Biverkningarna har varit lindrigare än Anna befarat, men kroppen har reagerat olika varje gång.

Ibland ömmande muskler som vid en influensa, ibland trötthet och illamående, någon gång en gräslig smärta i knän och ben. Och så känslan av att cytostatikan gjort henne till ”en vandrande giftpinne”.

– Det har känts som att hela jag är marinerad i gift inifrån. Det har satt sig på smaken och jag har inte längre något sug efter kaffe eller vin längre. Och när jag träffat folk har jag inte velat kramas eftersom det känns som om jag luktar gift, även om ingen annan känner det.

Håruppsättning
Det som först ser ut som en konstnärlig håruppsättning döljer den kala fläck uppe på hjässan. Foto: Joel Nilsson

Känsligt att tappa håret

Men det som frestat på allra mest har varit något annat – något som än så länge döljs av ett brett hårband, ett glittrigt hårspänne och ett sidenband lindat runt en lång fläta.

Det som först bara ser ut som en konstnärlig håruppsättning döljer den kala fläck uppe på hjässan som Anna inte är redo att visa för omvärlden. Alla hårstrån som lossnat samlas vid flätan i nacken.

– Det har blivit en som en tovad mössa! Jag har inte kammat håret sedan i början av januari, skrattar Anna.

Men så blir rösten allvarligare.

– Att tappa håret är mitt trauma. Jag vet inte varför det är så känsligt. Kanske för att jag tänker att jag skulle se så sjuk ut utan hår. Och den här kuren ska göra att man tappar ögonfransar och bryn också, berättar Anna medan cytostatikan sipprar in i armen.

För ett par veckor sedan fick hon göra en mammografi för att se hur tumören reagerat. Och resultatet var bättre än hon vågat hoppas: Knölen hade krympt – från storleken av en kalamataoliv till en liten ärta.

– Det var en fantastisk känsla. Men även om allt gått bra hittills så kommer behandlingen fortsätta enligt plan med operation och strålning.

Lär känna dina bröst - läs mer om hur du kan undersöka dina bröst för att upptäcka eventuella förändringar tidigt.  

Svårt att berätta om sin cancer

Anna var länge förtegen om cancern utanför den närmsta familjen, för att få fortsätta vara ”sitt vanliga jag” bland kompisarna. Få en slags paus från cancern. Men nu när sjukdomen syns alltmer har hon berättat för flera vänner.

– Många har blivit ledsna, några har börjat gråta och bett om ursäkt för att det blir jag som får trösta dem. Till viss del tror jag att det handlar om att de blir rädda för sin egen skull – för att de inte har några referenser till ordet cancer, precis som jag inte hade.

För att minska oron brukar Anna, efter att hon berättat för någon tjejkompis, hala upp en broschyr ur väskan om hur man själv kan undersöka sina bröst.

– Jag har hört av flera kompisar att de gått hem och klämt, och känt sig lugnare efter det.

Svårast just nu är att hantera vänner som ännu inget vet och som hon vill berätta för mellan fyra ögon.

– Det blir väldigt konstigt om jag träffar dem på krogen eller på en fest. Jag berättar hellre hemma på en middag. Det har också blivit konstigt när jag inte kan berätta varför jag inte kan följa med på något. Till exempel när jag blev medbjuden på en resa till fjällen och inte kan säga att jag inte kan för att jag har en behandling inbokad.

Ska gå på sminkkurs

Det Anna funderade mest på förra gången vi träffade henne, var möjligheten att bli gravid efter cancerbehandlingarna, som kan påverka fertiliteten.

– Jag har blivit förvånad över att vårdens rådgivning kring detta inte fungerat alls. Läkarna betonade mest riskerna med att bli gravid, säger Anna och syftar på att hon inför en graviditet skulle behöva avbryta hormonbehandlingen som brukar pågå upp till tio år, vilket läkarna avråder ifrån.

Påsen med cytostatika på droppställningen börjar tömmas. Dagens behandling är snart slut och efteråt ska Anna på en sminkkurs som ordnas för kvinnor med cancer på sjukhuset.

– Jag hoppas att vi får lära oss att måla ögonbryn och att sätta i lösögonfransar, det lär behövas nu. Sen ska jag ta det lugnt och se hur kroppen reagerar på den här behandlingen.

Vill du få information om vårt arbete för att besegra cancer?

E-post

Genom att gå vidare samtycker jag till att mina personuppgifter behandlas i enlighet med Cancerfondens integritetspolicy.